Allt Är Upplöst

Fredag;

Känner mig poserande som kvinna, för att jag är här ensam. Kanske känner också män så. Men det är de- männen- jag ser sitta ensamma, utspridda, stolta, självklara, på alla serveringar. Jag sitter kuvad, lite rädd.

Det känns som att vara man är att ligga uttråkad i hotellsängen och glo på sport, och sedan ta en ensamöl på en pub som visar mer sport, och sedan inte hoppa till när någon tilltalar en - utan skåla i shots- som du gjorde, J.

Jag letar flyktvägar men söker trygghet. Jag hade gjort nästan vad som helst för att få ligga i din famn nu och titta på fotboll och fråga dig något jag egentligen inte undrar, som gör att du svarar i en enda lång monolog. Så att jag kan beundra din accent och sedan somna och inbilla mig att världen utgörs av statstjänstemän som köper dyra doftljus i present och hejar på något okänt litet fotbollslag, bara för att deras pappor gjorde det.

När planet lyfter glömmer jag. Glömmer allt. Vem jag "är", vad jag jobbar eller studerar med. Allt är upplöst, alla där nere hittar på nya saker som inte har med mig att göra. Uppe i luften finns det äntligen bara reklam och alkohol och tomrum, Resan är lång, men känns inte lång. Till och med utan musik kommer jag in i ett tillstånd av bara existens. Pannan mot bussfönstret. Vi kör förbi ett Lidl vars parkering utgörs av svajande palmer, Det är underbart.

Här heter alla Angel och Jesus.
Mathilda och Angel.
Mathilda och Jesus.

Lördag:

Det är så många äldre par som sitter i absolut tystnad, Jag har noterat det innan i Belgrad och i Amsterdam och i Chania och i Barcelona och i Santa Cruz och i Krakow. Vad spelar det då för roll, att jag sitter själv. Det är bara en vilja mindre att ta hänsyn till. Samma mediokra cappuccino. Samma överdrivet välfyllda sockerkuvert med restaurangens glada logga. Jag är mycket mindre ensam här i solen under apelsinträden än en fredag i lägenheten efter jobbet.

(Spännande att leva. Spännande att se vad som händer.)

A sa: "Du vill att varje steg du tar ska vara på en ny gata."

På bordet bakom mig diskuterar en grupp britter den kungliga dottern som nyss fötts. På bordet framför mig sitter en annan grupp britter och dricker whiskey och röker i morgonsolen. Jag tänker på Baino i Stoke. Saknar honom alltid. Än viktigare nu att manifestera det, går dammiga gator fram i jakt på brevlåda, ger mig inte, glömmer, men minns till sist.

Jag betalar alla notor själv. Det känns ovant. 5 eller 10 euro. Spänner fast sedlar under små metallspännen på de nätta brickorna, väntar länge på uppmärksamhet.

Vandrar runt i min egen lilla dagsfestival. Solen steker mig, folk irrar runt, går i cirklar. Lyssnar på Daft Punk i mina isolerade hörlurar. Har druckit för lite vatten, som vanligt. Passerar glada motorcykelgäng och ser deras munnar röra sig, deras läppar krökas, ser de skratta och sjunga utan att höra något.

(Relationer upphör aldrig, de ändrar form.)

Köper Cruzcampo i vending machines, som ensam på hostel i Barcelona. Ett halvår senare i Juan-Carlos lägenhet, sista (senaste?) gången jag såg M. Vi står under taket intill en guldsmedsaffär och det regnar bibliskt. Det knastrar och smätter. Barn gör glada utrop, hotar sina föräldrar med att hoppa ner i djupa vattenpölar. Jag tar ett kort på M. Han står ledigt men dyrt klädd, som alltid. Ljusblå skjorta, klocka, chinos. Bilar kör fort förbi, regnet skvätter som kulor. Vi tar en taxi några hundra meter till en jazzig hotellbar. På bilden är M omgiven av folk som ser ut att vara statister, kulisser, skuggor. De är suddiga, fångade i hetsiga rörelser. Men han är i fokus, han syns så skarpt. Guldsmedsaffärens utomhusbelysning lyser upp som varm kvällssol.

Ni träffades för bara några dagar sedan på en bar i Bahrain. På ett ställe som såg ut som man skämtsamt föreställer sig Las Vegas, men sådär som det är - alla ens fördomar som alltid är sanna. Cocktails, sharing platters. Han var alltid upplöst. Tillhörde inte England, tillhörde inte något. Därför var hans historier om Grimsby aldrig bara komiska, det fanns något annat där. Något ödesmättat, allvarligt, sorgset.

(På fatet framför mig oliver som ser mjöligt pudrade ut. Som kanariska potatisar.)

Somnade bra natten innan. Som man gör trots att sängen är hård och skranglig som en brits och kylen låter som en dåligt underhållen motor. Somnar som man gör när det inte finns någonting som pockar. Inga förhoppningar eller förväntningar. Vaknar tidigt och sjunker ner i ett bad för första gången på länge, kanske sedan 2009 i lägenheten på Grants Yard. Där heltäckningsmattan sakta blöttes ner och rörde sig under karet, bildade fukt och bestående fläckar.