När vi gjorde slut och fick akne

Jag ömsar skinn nu. Går fly förbannad förbi centralen och det har varit någon satans match igen. Jag skiter väl i det nu när du inte är här. Jag går till doktorn och han är lång, svart, rätt snygg. Stökigt skrivbord. Skriver ett intyg till mig på ganska dålig svenska. Åker till B och det känns som sista utposten där. Fan vad fin utsikten är, upprorisk himmel och ljus och gatlyktor och sjukhuset och lite tråkiga murriga svenska träd. Vi bråkar hela tiden, är utmattade på varandra, sårar oss själva, börjar om. Men viktig kontakt måste inte vara snäll kontakt. Hade mitt liv varit en film hade det varit slut snart, the grande finale nu. Upplösning. När jag tar hem någon tror jag det handlar om ett behov av symmetri, att finish the job. Man kan inte bara resa sig och gå mitt i ett möte, lämna sitt arbete en timme tidigt, man kan inte bara avbryta saker mitt i. Att jag bara pratar engelska och tänker fortsätta med det är ett sätt att gömma sig bakom ord. Som att I love you låter mindre seriöst än jag älskar dig.