You better be

I tomrummet har jag skapat en karikatyr av mig själv. Där är jag i sådant behov av bekräftelse, all min självbevarelsedrift går ut på att hitta objekt som kan tillfredställa mig. Att se till att de inte kommer härifrån, så att jag kan behålla min värdighet, så att de inte blir utsmetade med det som är min historia. Jag är så ful nu när jag är oälskad, min hy slutar inte göra uppror, jag är stel i kroppen och oformlig och jag har utslag överallt. Jag måste vinna något, måste erövra, måste bli älskad igen. Måste hitta tillbaka till lugnet, måste bli vacker igen. Använder helt fel metoder, gör precis tvärt emot vad man ska. Fin var man när man inte kladdade på folk, när man inte hade ett skrik inom sig, utan ett lugn. Gick och lade sig om kvällen, omhållen, tystad, återhållsam. Alla dessa år.

Jag sitter på jobbet som är så oerhört monotont och sprider ut mig med Elle, en Nick Hornby bok, en blaskig kaffe, några pennor, ett glas vatten. Jag desinfekterar tangentbordet och jag springer iväg lite titt som tätt, olika ärenden, fixar, donar. J skriver. Jag svarar, glad, överraskad, försöker verka avhållsam. Det går bara en väg. Han har precis åkt från Schiphol till Heathrow och skriver att han sitter på tåget, Jag börjar kanske, men han fortsätter:  "I am really hard on the train." Varför hör han av sig igen, efter veckor av tystnad? Jag minns våra oplanerade nätter på hotellet i Göteborg - hur kan jag glömma, när jag nästan varje kväll prick 21.10 passerar förbi, exakt där han stod utanför den indiska restaurangen, rökandes en cigg iklädd typ den enda jävla tröjan han verkar äga, På söndagen, när jag levt hela helgen som i en dimma, och han skriver: "Why did you have to leave", liksom retoriskt, och nu i efterhand när jag vet, vill jag bara svara: "You LOVE that I left!"

Ju mer tom och likgiltig han framställer sig själv, desto mer vill jag ha honom. Desto mer viktigt blir det att vi har den typen av sex vi har, där han markerar sitt revir. Jag vill bara bli ägd, vill bara vara ett enkelt föremål, signed up for. Det är trist för att det är typiskt, "Nu har jag köpt det här och nu är det avtalet och nu är du min och jag gör vad jag vill, och du HÅLLER KÄFT!"

Samlag 250 gånger. För att försöka förstå. Det man inte kan förstå. "Man ska inte förstå någon? Allra minst sin tjej?" frågade A.

Det känns som att jag har allt, på mitt lilla jobb, min lilla plats, min lilla bok med en hälsning från någon okänd till en annan okänd, mitt vattenglas, mina anonyma kunder, J i telefonen som sitter på ett tåg in till London, från flygplatsen, från en fotbollsresa till Holland- som skriver att han snart är hemma, undrar om jag också är det. Jag skriver frenetiskt, bollar det sidledes med andra uppgifter. Ser honom framför mig; suburban London som övergår till betongcity, bakfull, lads weekend. En stund senare kommer hans namn upp på skärmen igen, jag har skickat två bilder, han skriver: "I just came." Hemlig förbjuden känsla i lysrörs-kontorshall, ingen vet vad jag sysslar med - men det känns som alla anar. Ingen bryr sig, total uttråkan. Det är tyst ett tag efter det, tillräckligt länge för att jag ska känna mig lite utnyttjad. En skön känsla, avmätt. Jag hjälpte honom, var ett verktyg, gav honom exakt det han ville ha, kämpade tillsammans med honom - mot ett gemensamt mål. Och nu då? Han ska komma hit i juli. För då ska vi göra det igen, på riktigt. Husköpet har inte helt gått igenom än. "Do you want me to come visit duck? Can we go to the theme park again? Win a massive chocolate. Maybe you can come with me on the roller coaster this time." 

Eftersom han inte förtjänar något av det här, just därför ska han få precis allting. Jag ska ge honom allt. Han ignorerar mig på sätt som gör mig så oerhört... tänd. Är det meningen att man ska analysera varför det är så? Ska man gå i terapi för att ens sexualitet är på det sättet? Eller får det vara så?

Sitter med A, tänker på att jag har gjort J till en litterär figur, i mitt eget huvud, i mina egna texter. Jag vill inte att han ska träffa någon jag känner, vill inte göra honom verklig, vill inte att han ska försvinna från mig, vill inte att han ska finnas för andra än för mig. Han ska inte beblandas, sådär så att vi blir levande. Ett vi som inte ens finns.

"Tycker du jag är fin i håret?" frågar jag A. Han svarar: "Ja, men du har väl inte gjort det för att bli fin? Du har väl gjort det för att du vill ha en förändring?"

Sanningen är tråkig, den består av upprepningar och ältande. Jag slår knut på mig själv i försök att inte skriva samma saker om och om och om och om igen. Sanning är att göra avkall på sig själv för att inte såra andra. Att skriva och prata och samtidigt måna om att lämna alla berörda utanför. Att vara sann är att vara ensam. Sanningen består av ensamhet. Är man inte redo för det kan man inte vara ärlig. Det är hemskt, men kanske också fint - det är det som håller oss i schack.