den sista sommarmånadens dagar går jag och du runt i din uppväxtort och håller handen. det är också på dagen en månad sedan vi träffades. jag åkte till köpenhamn med p och jag åkte till j i london, men det är skönt nu, det är faktiskt ganska skönt att få sitta och skratta åt darins medverkan i nyhetsmorgon och det är ganska skönt att det sista gästspelet i någons liv, på ett tag, sker vid gränsen västergötland/småland. tre sykonbarn springer runt och leker och yrar och mellanbarnet tittar på mig, misstänksamt, frågar: "hur gammal är du då?" alla skrattar, låtsas som det vore en fånig fråga, men lyssnar andäktigt. när vi sitter till ett dukat bord, vänder sig den äldsta till dig och undrar: "spelar du inte lika mycket dataspel nu när du har flickvän?" ett rungande skratt, och sedan går de en trappa upp till datorerna, och jag sitter och konverserar med din mamma och din pladdriga, mycket älskvärda, syster över vin och ett urgröpt ikea-ljus.
källarplanet är sövande på ett nästan sorgligt sätt. det påminner om hos farmor. vi sitter i bruna fåtöljer med whiskey-bord och dricker sofiero och äter ost och skinkmackor som någonting från 70-talet. du stökar runt för att laga en tv, en bandspelare, letar efter sladdar, "pappa hade ju ett nätverk installerat som bara han förstod sig på." i en raspig vinylspelare hörs den avlidna pappans halländska, när han leker och sjunger med barnen. "jag blir rörd", säger din mamma och sedan bläddrar vi i fotoalbum. en resa till new york, en resa till edinburgh och london och kreta. när man slår igen ett fotoalbum från en svunnen tid har man alltid, det slår aldrig fel, den där känslan av att ha blivit omruskad, att ha blivit förflyttad. tvärtemot den annars övertygande känslan av att nuet är allt, att det som sker just exakt nu är det enda av värde - så känner man att det förgångna är det tyngsta, är nyckeln till allt. en medtagen yrsel.
i stora tjocka duntäcken i en furusäng där halva sängens madrass är upphöjd. det är en välbekant känsla, att blir mer kär i den jag redan är kär i när jag träffat hans familj. när jag fått beblanda mig med dna, utbyta fraser och åsikter och studera fotografier, äta middagar, lyssna till samtal. det är knappt midnatt, becksvart i rummet, alldeles stilla och tryggt. vi ligger med varandra, "jag har aldrig haft sex i den här sängen förut", sedan somnar jag i vad som närmast kan beskrivas som absolut harmoni.
habo-gatan ser ut som min egen uppväxtort, fristående villor, tak i form av en trekant, välskötta trädgårdar. vi går förbi ett vattentorn, fritidsgården, seb, ica, förbi ett industriområde där du drack folköl som liten. "där bodde markus isaksson ja", "jag kommer ihåg när de invigde den här fontänen, och de hade ett jättestort geléhallon som alla fick äta av", till lekplatsen vid skolan, där vi sätter oss och gungar. jag är trött. sverige nu: soligt, övergivet och grönskande.
bilresa till jönköping. bredvid mig en knäpptyst 10-åring. vättern till vänster. buss till göteborg. jag halvsover med din hand på mitt lår.
är man någonsin hemma, kommer man i land? jag vet inte. men under tiden: vila.
No comments:
Post a Comment