C i kursen. Han är halvbritt, har sitt hår snett åt sidan, rakat, en fotbollsfrisyr. Han verkar tycka att jag är trist och dum i huvudet. Jag drömde att vi var ihop men han ogillade mig starkt. Jag kom till hans födelsedagsfest, så lycklig, men hade gått och gömt sig. 

Till vårt instängda 70-talsinredda grupprum i källarplan anlände han två timmar försent, direkt från Amsterdam där han kollat på fotboll bland spliffrökande supportrar. Han har på sig en skjorta och har plötsligt blivit objektivt snygg. Jag blir glad av att han finns. Av att han vaknar i ett vitt rum i Johanneberg där solen skiner in, av att han inte vill stanna i Sverige. När han pratar engelska gör han det som en välpolerad nyhetsuppläsare från London. Jag blir glad av att han bara gillar bekymmerslösa blondiner. Jag blir glad av att tåga runt bland manliga Kappahlmodeller och tänka på honom. Jag blir glad av att han går genom livet och är modern, bekväm och sorglös. Han har inget lejon som bakgrund på datorn.

Jag myser åt att han aldrig någonsin ägnat mig en tanke.