Kan vi inte bara va?

Hur kan det kännas så lätt att älska?

Hur kan det vara så lätt att göra sig av med bagage?

Som jag älskar dig nu. I dina gömmor, i ditt gamla hus som din mamma just sålt. I dina gamla skolkataloger, när du visar ett nytt mobilspel-  dina systersöners lystna blick när de flockas runt dig. 5-åringen som sitter i ditt knä och ser på när du bygger tunnelbanenät i London. Jag sitter med 13-åringen i datarummet och han visar mig en flygsimulator. Jag ska lyfta från Landvetter med en spak. Du kommer in i rummet med ett glas rödvin och skrattar, liksom skyndar dig med raska steg för att rädda mig. Ditt röda skägg nu, din mustasch. Hur du skrattar och möter min blick och ler snett, "ler snett", som vore detta en billig roman! Hela ditt jävla informationsbehov som hela tiden pockar, din hjärna som jämt vill ha stimulans. Om nätterna ligger jag vaken och pratar och du vill sova. På morgnarna väcker du mig, babblar och kramar, jag som slumrar och mumlar. Vet du hur mycket jag älskar dig när din syster, så olik dig, visar mig runt i huset och det hänger bilder på barn överallt, det är lite shabby chic stil, Kristian Gidlund och Marian Keyes i bokhyllan. (Fatta vad jag från första stund släppte att du såklart vet vem Ingvar Oldsberg är!) När vi promenerar kilometer efter kilometer genom den sömniga hålan och skrattar. När jag tjatar på 13-åringen att få prova hans sparkcykel. Det får mig att minnas nätter hos mormor, när hon fortfarande levde. När man gick genom ett nedkylt disigt höstsverige och inte en människa syntes till. Utslagen på soffan, uttråkad. Din mamma står i trädgården med handskar och vi äter kålpudding och lingon och när vi tar 17-tåget känns det som ett nattåg, alldeles becksvart ute. Vi tar en cigg och du säger att röka i Habo känns som att tjuvröka. På tåget tittar vi på Homeland med två par hörlurar kopplade i en liten manick du köpt. Din hand på mitt lår. Jag lutar mitt huvud mot din axel och då och då trycker jag på Paus och frågar "vad som hände nu". Du skrattar och förklarar.

Jag säger "Kan vi inte bara va?" när du ständigt vill ha nya intryck, när du alltid vill problemlösa teknik och titta på tv-serier. När du vill "ha något att somna till", när du står och hummar med en sladd. Du skrattar så mycket när jag säger så, du lägger en arm om mig och det lyser om dig.

Du pratar alltid med mig, du berättar saker. Det känns som att du egentligen är privat, men du bara råkar vilja att jag ska vara med. Du släpper in mig automatiskt. Jag lyssnar på dig hela tiden och njuter. Du berättar och berättar och du gör mig lugn. Du visar mig en text du skrivit om kontanter och jag älskar den, den påminner mig väldigt mycket om någon. Jag ser upp till dig utan att göra avkall på mig själv. Jag vill ha allt med dig. Ibland räcker verkligheten knappt till.

Framtiden kom så fort. Det känns som att framtiden redan är här.