First and last time on le bus to Greater Lndn

Fy satan alltsa.

London.

Allting borjade med att vi bestamde oss for att ta bussen istallet for taget, vilket skulle spara oss £30. Ett beslut som hade precis motsatt effekt. Ett beslut som utloste en kedjereaktion av daliga handelser. Vi har akt till London regelbundet nar vi bott i Midlands - kanske varannan manad och det har alltid gatt hyfsat smidigt.

Bussresan dit skulle ta 2.5 timmar men tog 4.15. Vi tog en taxi till busstationen, men lyckades anda missa den buss vi tankt ta. Fick vanta i 30 min och sa var vi ivag. Det fanns ingen AC att tala om och i Bedforshire ar trafiken ett faktum. Vi kryper fram och nar vi till sist har mojlighet att svanga av gor chaufforen det - och kor in i Luton Town. Jag tittar ut genom fonstret, tanker pa Taimour Abdulwahab och var han kan ha bott. Entrar till sist London och darefter tar det ytterligare en och en halv timme att parkera in pa Victoria station.

Hungriga och trotta som fan gor vi snabbt av med £30 pa en narliggande restaurang. Vi ar vid detta laget sa forsenade att vi rusar runt som yra hons letandes efter tuben. Ger upp, hoppar in i en taxi vilket kostade oss £35 till Amanda i Bow.

Hoppar in i YTTERLIGARE en taxi efter ombyte och aker mot McQueens i Shoreditch. Taxichaufforen stannar vid en stor byggnadsstallning som blockat av en gata, och sager at oss att bara ga bakom dar sa har vi kommit ratt. Detta visar sig inte alls stamma och vi fragar ett dussin personer efter vagen. Vi hittar till slut, da ar vi sa pass sena att gastlistan nastan ar full och vi far hosta upp med ytterligare £15. Val inne ar ju allt grymt saklart. Fancy och fashion och hippt och London och kindpussar, valkladda Prada-workers och gud vet vad. En cocktail kostar £10 och nar McQueen stanger aker vi vidare - i taxi, what else - till Dolphin i Hackney.

Det ljusar vid 05.30 nar vi antligen pallrar oss hem - i taxi givetvis - och agnar en kvart at att forsoka fa upp laset till Amandas lagenhet. Sover i 4 timmar, vaknar upp till arets varmaste dag. Aker i - just det, taxi - till Brick Lane, jag i hogklackade vinterskor och strumpor i 28-graders hettan. Spenderar en orimlig tenner pa farskpressad juice, moter upp Mark och hans foraldrar, skyndar oss till Liverpool Street, aker till Embankment dar Victoria line, naturally, ar stangd.

Hittar till slut. Denna gang far vi stanna nagonstans langst med M1 och hamta upp passagerare vars buss gatt sonder. Vi finner de sittandes i det hoga graset vid motorvagen. Vantandes.

Vi var sammalagt borta i 24 timmar och akte buss 7.5 av dessa. Vi gjorde av med flera hundra pund vi inte ens har. Vi borjade braka om ingenting. Men det ar val egentligen inget unikt i detta....

Vill bara sitta i sommarstugan pa verandan nu och kanna doften av havet och nyklippt gras. Why make life so difficult.

Det som verkligen livade upp var Bill Brysons bok "Notes from a small island" och hans betraktelser fran England. D har last den sa lange nu och skrattar hogt hela tiden, frustar och fnissar. Snart ar det min tur.

Bland annat skrev han om London och hur stort det ar. Jag alskar det men det ar sa in i helvete stort - det ar sa stort! Det ar sjukt. Det ar sa sinnessjukt stort. Det ar sa consuming. Sa stort. Stort.

Just det, vi lade £30 pa Wagamama-middag sa fort vi kom fram ocksa. What else.







Amanda Maina Mark Maina Mark Ulrika