Äta bör man annars dör man

Det finns en del som är seriösa på ett sånt där sätt så man "Va! är denne på riktigt!" Det finns massa saker jag önskar jag lade ner energi på. Typ inredning, jag vill verkligen bo FINT och på ett sätt som avspeglar mig, folk som går och lägger sig en viss tid på vardagar, kommer ihåg alla sina vänners födelsedagar, odlar grönsaker, folk som funderar på vad de vill plugga och söker olika skolor och gud vet vad. Folk som vet vilken musik de gillar och ogillar (svårast av allt) Folk som sparar pengar och .... ja jag vet inte, nu lät allt jag precis räknade upp sjukt tråkigt.

Men en grej som jag gör, som jag verkligen GÖR, är att även när jag är ensam (eller kanske speciellt då) så tänker jag "Vad ska jag äta till middag, suck", as we all do, men jag PÅ RIKTIGT steker mig en sirloin steak och gör halloumi sallad med balsamico glaze och basil-garlic-potatoes. Jag gör det! Jag åker med matkassar på bussen för att vi bor i ett Industriellt sovjet utan decent mataffär (snart öppnar dock Tesco-monstret) och jag lägger ner både time and effort för att äta en förstaklassig måltid, typ VARJE DAG. Man kan i och för sig säga att det här är mitt mode, jag skiter i vilket 500 år gammalt modehus gör en ny kollektion för HM men kanske värst av allt: jag skiter i att utveckla mig själv och min personlighet genom mode och kläder. Också en typisk grej jag hade önskat jag vore mer intresserad av. Kanske. Jag gillar inte att gå i second hand butiker, jag orkar inte. Jag handlar seriöst på Gina Tricot eller New Look. Men istället lagar jag alltså mat, åt mig själv, i mängder. Och det syndigaste av allt, jag slänger en del mat. Vidrigt är det. Jag sparar först allt, men om det inte äts upp av mig eller D av någon anledning, och det sedan inte smakar så som jag önskar så slänger jag det... Fan vilken bekännelse det här var. Mycket äts upp. Men att jag ändå slänger... fan, jag får ångest. Vidrigt är det. Men alla har ju någon osympatisk grej, det här är en av mina.

(Sympatiskt att jag skrev, EN AV...)



Lunch. Nu ska jag inte bli vidrig och briljera med någon slags matlagningsblogg, för grejen är också såhär: jag är högst medelmåttig inom matlagning. Jaja, jag har aldrig ätit mat ur en konserveringsburk men det är bara något att betona här i England, för i Sverige gör väl knappast någon det? Men i sammanhanget så är jag långt ifrån bäst. Jag lagar en sådär 10 rätter och jag följer aldrig recept, men det finns jättemycket jag inte vet och kan. Jag har ätit kräftor en gång i mitt liv. Jag är allergisk mot räkor så det räknas inte. Jag har aldrig ätit pilgrimsmusslor. Jag har ingen temp och jag vet inte hur man använder en sådan. Överhuvudtaget har jag inga köksmaskiner, jag köpte en soppmixer för ett halvår sedan som använts en enda gång och då var det tomatsoppa över hela köket. Jag använder samma ingredienser i alla maträtter (vitlök, vin - skitsamma vilken färg på vinet, gullök och någon typ av ost, oftast halloumi, feta, mozzarella eller parmesan) Jag äter mycket avokado och lärde mig först nyligen hur man vet att en avokado är mogen - klämmer på änden uppe och änden nere, och hur man delar den - i mitten av kärnan.

Men trots detta - så är mat något av en besatthet for mig. Jag äter knappast stora portioner men mat upptar mycket av mina tankar. Vad ska jag äta, vad ska lagas, vad ska vi handla, när får jag mat? Detta handlar om en rädsla för döden. Om man tror på sånt där. Väldigt logiskt - äter jag inte så dör jag. Men på ett djupare plan, självklart dör jag inte för att jag inte äter precis när jag blir hungrig. Jag är omedvetet rädd för att dö och därför ser jag till att hålla mig vid liv på ett väldigt grundläggande sätt - genom mat.

Jag har ingen uppfattning om hur mycket mat man ska laga sett till hur många som ska äta. Otaliga är de gångerna jag förvirrat blickat ner i kastrullen på pastan som uppmäter ett halvkilo när alla är mätta sedan länge.



Middag. Jag är ensam hemma. "Räcker det här?" tänker jag kanske, provocerande nog.

Läste någonstans (Brittiska Glamour var det, ofta säger man "läste någonstans" eller "någon sa till mig", trots att man vet exakt var man läste det eller vem som sa vad till en) att 80% tycker det är en självklarhet att man slänger sina trosor efter 1 år och köper en ny omgång. Jag har trosor jag köpte när jag var 16. Eller underkläder var det till och med! Jag har en BH. Det handlar inte om att jag har små bröst, att det är ett politiskt statement (ursäkta töntigheten) eller ens att jag tycker det är obekvämt - jag är bara så jävla ointresserad. Eller skor. Jag dör inombords i en skoaffär, skor ska kosta 100 spänn tycker jag (ok mina Dr Martens undantag) och jag blir som ett klängigt barn i en skoaffär.

Jag börjar istället tänka på.... vad jag ska laga till middag.

x M