My mother was a place for me as well as a person

I fredags kväll efter jobbet tog jag och D bussen till Kings Heath och Hare and Hounds för att kolla på några band. Bara killar. Första bandets sångare var en kille vars flickvän jag snackat med på NÄTET (typ under den period jag kontaktade alla möjliga människor med enda kravet att de bodde i Birmingham) Hon kom senare fram till mig i sällskap med sin 50tals klädda vän. Kram kram kram och hej hej hej - ska vi kramas eller skaka hand, hihihi. Hennes killes band.... jag ba, is it for real. Enkel musik, mycket attityd.

Sen snackar jag med båda och killen lägger armen runt mig och säger "Long time no see!" Jag ba "Yes, this is the first time", "GET OOOOOUT!" svarar han. Haha. "I've been telling my girlfriend to hang out with you".... "This is the first time I met her as well"... "What you on about!" skriker han.

No. What are you on about?

Just det, på bussen dit (11C) satt det såklart en kille snett bakom oss och ba "Can anyone spare a light, anyone, a light, please??" varpå the gangsters längst bak (always the case) ger honom en och han tänder ombord, precis då jag pekar mot bussen framför oss där killarna längst bak sitter och röker för fullt. Mmmmmm.

Påminner mig om en flyer jag hittade idag om en film som heter "Fifty" efter buss nr 50 som går till Moseley och mitt jobb. Handlar om "A man on parole, his pregnant girlfriend, a drunk, some youths and a struggling bus driver all share the 50 bus as it traces through Birmingham at night. Little to they know this journey will change their lives forever..."



Intressant. Förutom det orealistiska i att Birmingham är för gangstah, det går inte ens någon nattrafik.

Var hur som helst i Kings Heath även idag. Testade Cherry reds, najs independent (jo det är ovanligt här, igen det är inte London) kafe-bar-brunchställe. Åh mys mys. På samma gata ligger även Kitchen Garden och Hare and Hounds, om någon nu tänker besöka Kings Heath i Birmingham ever.

Yet så väldigt mysigt, alltihop, när vi går mot bussen vid kl 21 och vi har ingen aning om när den går tillbaka och det tar så oändligt ologiskt lång tid att komma hem - hållplatsen är precis utanför Weatherspoons Pear tree och det ar 15 minuter kvar. Vi går in där och D beställer en single JD coke, vi ställer oss vid fönstret och jag betraktar alla lonely men som kollar på Sky News och det börjar regna och det är mörkt ute och allt är bara så mysigt. D med blicken mot tv:n och jag med blicken mot busshållplatsen.

Läser en så SJUK bok, "Darkness descending - The murder of Meredith Kercher" - följt fallet ganska väl med diverese tacky dokumentärer där "Foxy Knoxy"s föräldrar gråter ut i Amerikansk media, säkerligen lite The Sun artiklar här och där och även Aftonbladets rapportering då det begav sig. Köpte den här boken för £1.99 och inte helt säker på att det var wisely spent. Skiten börjar såhär:

"In death her body is still beautiful - dark and lithe. She looks as though she has been asroused from a deep sleep. Though brown, her eyes appear green - more Indian silk than emerald. Bright, striking even. And rimmed with long, pointy lashes that curve gently towards her ears. Striking, even in death."

OK om detta hade varit crime FICTION (eller typ inte OK) men det ska föreställa en dokumentär om ett väldigt uppmärksammat mord, alltså...

Det forsätter sådär, massa konstiga assumptions.

"Rich Italians have often been accused of using their influence unwisely. Commentators have observed that priviliged citizens in tricky situations often override due process in favour of personal contacts. The powerful have defended their informal networks, saying they are only circumventing sluggish unjust bureaucracies. Whatever the reason, Raffael slipped off into Amandas bedroom, clocked by Luca, and called his sister Vanessa, a 31-year old Lieutenant in the Italian military police, to report the break-in."

Men också ganska rolig.

"Merediths house may have looked like an Italian rural idyll to a Leeds university student used to shoebox hall of residence or scummy digs in places like Chapeltown. But to the native Italian eye, over-indulged on beauty, it looked rough and exposed. Nothing more than the converted cowshed it really was. Perugia - a poor mans Florence. But compared to Chapeltown, where the Yorkshire ripper had murdered a series of young women thirty years before, or the sterile, dusty halls of residence where he killed again in 1980, 7 Pergola road was a safe haven. Nothing evil like that could happen here. Not in a million years."

Too sensationalist. EVEN FOR ME!!!

Tacka vet jag Siri Huvstedt och "The summer without men",

"I had the thought that my mother was a place for me as well as a person"

Nu har jag rivit upp ett sår på benet, kladdat lite blod, druckit saft och jag är förkyld och eländig, längtar hem och bort och är helt.... helt otröstlig!!!

x M