Det som händer i Backa intresserar mig, också på det sätt som debatten förs. Det känns så familjärt, nästan gulligt. Det intresserar mig för att jag vill förstå ett problem som det känns som jag har alla förutsättningar att inte förstå. Som politikerna som har Backa som sitt "område" men knappt sätter sin fot där, rättfärdigar allt med att kasta in någon extra miljon på ett lokalt projekt - och det föder att en Backaboy i SVT:s studio skriker "Jag vill höra dig Tord! Jag har väntat i 23 år nu!" Men jag vill tänka på varför jag blir så berörd av det - så jag försöker tänka ärliga tankar och kommer fram till: Vad vet jag? Vad kan jag veta? Det engagerar mig men jag tenderar också att vända kappan efter vinden - eller kappan efter skickligaste talare.
För jag växte upp utanför Kungsbacka. Något jag hatade mer än allt annat var att hänga på fritidsgården. För mig att förstå hur någon FRIVILLIGT ville hänga på fritids till det stängde var omöjligt. Vilket JÄVLA helvete de måste ha hemma om det är bättre att vara här bland storpack pålägg, dammiga biljardbord, mögliga toaletter och allmän otrygghet mitt bland alla regler. Nu i efterhand kanske jag kan se vilken, jag vet inte, "nyttig samhällspelare" det ändå är. Det fanns där och jag hatade, verkligen hatade det, men jag kunde också välja bort det. Och kanske känner man sig rik när man kommer från ett sådant samhälle, för att samhället någonstans verkar vilja ens bästa. Här i England pratar jag alltid om saker som kan relateras till den välfärd jag trots allt vuxit upp i och det förvånar mig till och med med vilket eftertryck jag nämner det - mitt lilla lilla land i norr.
Jag vet ingenting om hur det är att växa upp utan förebilder. Ingenting. Jag är självständig som person men blev jag det tack vare min uppväxt?
Det gick väl ett "problembarn" i min klass. Jag kommer ihåg när hon sa att hennes pappa jobbade på GP, och jag tänkte "Shit! Värsta journalisten!" Det visade sig att han jobbade med att dela ut GP.
Gud vad jag har haft issues med skolan. Jag måste ha haft väldigt höga tankar om mig själv. Jag kände mig förmer hela systemet, hela karusellen, jippot. Jag kunde inte se hur jag kunde bli satt, förvisad, förpassad. Det kändes overkligt att inte få bestämma vilkas sällskap jag skulle spendera så otroligt mycket tid med. Sen när jag köpte boken av Maria Hede som jag sedan gjort "bucklig" the hardcore way - med äkta tårar droppandes över sidorna. Och det var ett citat där (medvetet felcitat följer) "Med vissa måste man se upp - man vet aldrig om man riskerar att dras in i deras personliga utveckling." Gud, för mig var det som att hitta hem att läsa det där. Jag blev äldre och den betydde kanske ännu mer (måste bara säga - när J och Evelyn sitter och äter pizza där i början av boken och hon mår illa på tabletter och torgskräck och vill plötligt ha en taxi - varje gång jag läst det träder Peppes som låg på avenyn fram, där Corazon de la noche ligger nu. Jag tänker att det är där de sitter - nevermind att det utspelar sig i Stockholm)
Det är först nu - tacka Gud för att bli äldre - jag kan se hur skolan ströp mig för att jag inte kunde se bortom den, det var så enkelriktat, jag var EN DEL av något jag hatade. Men jag krigade bara mot mig själv. Jag fastnade aldrig i någon annans utveckling men hur var det med min egen?
Jag har en återkommande mardröm som ter sig att jag snubblar på mina egna fötter. Jag står på trappavsatsen i ett lägenhetshus med prickigt betongolv och sådant där sopnedkast. Jag har jätteklumpiga skor på mig - jag förebrår mig själv i fallet. Jag är smärtsamt medveten om hur jag orsakat mig själv allting - ingen annan har ett finger med i spelet. Allt är mitt eget fel. Jag slår i ansiktet och blöder överallt, från näsan och munnen. Jag har tappat mitt ansikte. Hur jag önskar att någon hade knuffat mig. Men det är jag som sätter krokben för mig själv.
Jag vill till er i Backa och jag vill förstå hur annorlunda mitt Göteborg är från ert. Eller till Lövgärdet. Men jag känner mig nästan som en posör - vad vet jag. Utan att förminska mig själv. Jag står totalt naken i min faktiska blygsamma undran - vad vet jag om er eller någon annan och om hur ni eller någon annan upplever saker?
So up rolls a riot van
And sparks excitement in the boys
But the policemen look annoyed
Perhaps these are ones they should avoid
Got a chase last night
From men with truncheons dressed in hats
We didn't do that much wrong
Still ran away though for the laugh
Just for the laugh
And please just stop talking
Cause they won't find us if you do
Oh those silly boys in blue
Well they won't catch me and you
Have you been drinking, son
You don't look old enough to me
I'm sorry, officer
Is there a certain age you're supposed to be
Cause nobody told me
And up rolls the riot van
And these lads just wind the coppers up
They ask why they don't catch proper crooks
They get their address and their names took
But they couldn't care less
Thrown in the riot van,
and all the coppers kicked him in,
and there was no way he could win,
just had to take it on the chin.
No comments:
Post a Comment