Dagen efter

Så går jag ensam hem genom tunneln och tunnlar är det värsta, speciellt två tunnlar med en bro i mitten. Om det händer mig något, eller när det händer vem som helst något, så är dagen efter det värsta, det här måste vara det värsta:

Att bilarna rusar fram på motorvägen och att de stannar lydigt vid varje rödljus. Att telefonen hälsar dig välkommen när du slår på den. Att den där blonda tjejen som gör reklam för Dorothy Perkins tittar förföriskt in i kameran iklädd BH och trosor, fortfarande. Att någon håller upp dörren för en äldre dam, som ler och tackar och utbyter småprat. Att någon tillfreds husse rastar sin hund på en fin jävla äng.

Allt det där. Som om ingenting hade hänt.

Hemma också, något så utbytbart. Jag kan vara på semester i en vecka och hitta tillbaka till hotellet efter en kväll ute, och lättat tänka "ah, äntligen hemma!" Varje miljö jag vistats i ett tag blir trygg, här kan inget hända, jag som kan de här gatorna utan och innan. Men det kan jag ju inte. Och det är ju precis det jag också älskar. Som en marionettdocka hänger jag här mitt i ingenstans och låter omständigheterna styra vad jag gör, vad som blir mitt nästa oplanerade steg. Jag gör ett avtryck i någon annans verklighet. Själv har jag ingenting med saken att göra.

Kyrkogården som ligger här utanför, den gigantiska!

"If I die here, God forbidd, make sure I'm not buried here..." säger jag till D.