Det vita guldet

Rubriken syftar inte till mitt vita besök (eeeh) utan är ett citat från en släktings pojkvän som jobbat nattskift på en blöjfabrik och brukar med anledning av den höga kostnaden för blöjor kalla det för "det vita guldet", bara en av alla saker vi haft roligt åt de senaste dagarna.

Inser att saknad inte alltid är en aktiv känsla - tvärtom, den ligger djupare än så och mycket sällan som en kramande hand runt hjärtat. Det var som att jag blev påmind om den självklara kärlek som inte längre fysiskt lever dörr i dörr med mig, och om de dagar som flytt. "Har hela släkten glömt bort mig eller?" frågar jag Oskar och han svarar på ett sätt som är så typiskt honom, "Ja, det har dom. Absolut", helt allvarligt och vi skrattar. Det gör vi också när han driver runt i Bull Ring och Sandra provar kläder på Forever 21 och de har lysrör i spotlightstaket och någon jobbig jävla shoppingcentre musik spyr ut i högtalarna. Och han sätter sig ner, trött av alla intryck, likadant när vi tar bussen genom Small Heath och dricker en extra kaffe när vi borde ätit lunch. Det var så mysigt när solen tittade fram på torget vid Arcadian och när vi såg den espressodrickande Fransyskan från mitt jobb dansa runt i Halloweenmålat ansikte med en öl på Prince of Wales.

Tänkte lite på det vi diskuterade när Mark var här för några veckor sedan. Att lika mycket som man hatar det där familjära, det trygga med allt man känner igen, att gå in på sin local och alla vet vad man heter och vad ens föräldrar heter, lika mycket längtar man någonstans efter det. Man vill inte ha det men man vill inte inte ha det heller. Den ultimata friheten har alltid varit för mig, att gå runt i en stad jag inte har någon relation till som rymmer människor som aldrig träffat mig, och som aldrig kommer träffa mig. Men det lämnar alltid en liten tom eftersmak, man tror till slut man tappat förmågan att sakna något riktigt, det som var, och så lättnaden som sköjer över en när man saknar igen, nästan med en värk i kroppen. Och kärleken som flödar i mig, den okomplicerade och den villkorslösa.

Jag kan sakna ett sammanhang men sedan hata det stillastående som det medför. Hellre upptäcka skiten än sitta kvar i samma gamla trygga hjulspår. Gräset som ofta inte är grönare på andra sidan - men hur ska jag kunna känna det om jag bara får det berättat för mig?