Jessica

Slutar jobbet. För sent såklart, O kom sisådär kvart i istället för halv och under denna tid hinner en hysterisk kvinna komma in med en laptop och darrande klargöra att hon måste få skickat ett mejl med en bifogad fil innan klockan 18. Hon startar sin laptop och trycker sedan direkt på "shut down" utan att förstå vad hon håller på med. Jag, som verkar för omedelbar tillfredsställelse, kämpar för att inte gå i taket och klär sedan på mig i raketfart för att studsa ut i det mörka regnet och vandra mot Jessica som väntar med middag.



Hon överträffar sig själv med en fördrink, knäckebröd med prästost till förrätt och sedan en LOVEEEEELY varmrätt. Jag blir serverad runt levande ljus.

Och så går vi igenom hennes bilder på datorn från 04-05-06 och jag vet att hon liksom hängt lite, känt lite, varit väldigt flyktigt bekant med, några av mina nära gamla vänner. Och alla är med i en salig blandning från den där StarnBars klubben och gud vet vad, och så är det en bild på Chris... och ..... mig?! Vi liksom skriker rakt ut och liksom JO det är så coolt, för vi träffades inte genom några gemensamma vänner, och ska man inte kunna träffa någon från Göteborg utan att denna har tagit en gammal bild på.... en själv? För oss krävdes .... Birmingham.

Men för att jag alltid har en väl dold sentimental touch i allt jag gör, så jublar något i mig, för vi skulle bara träffas just nu i just detta sammanhang när vi kan skratta så vi nästan viker oss åt stammisarna på vårt jobb och nästan bli förvirrade över de kodnamn vi skapat för dom, de är för många, kan vi ens hålla isär dem? Och just här med 60 miljoner andra måste vi träffas och kolla på gamla bilder från det nyligen anlända 2000-talet hemma i Göteborg, och vara omedvetna om dess existens i så många så många månader.



Vi väntar på min taxi och vi står med huvorna uppdragna i regnet och vi skrattar som vanligt åt något eller någon, han vi kallar "right" som gett Jessica en bok med short stories av Tim Burton (och vilka kalla kårar det skapade hos J - att få frågan "do you like short stories?" och bli påmind om Phil och hans tusen mejl igen) eller han som alltid skjuter fram huvudet när man frågar om han vill ha en single eller double espresso och som nu är så lättad för att en nurse har fixat hans vaxpropp och äntligen kan han höra igen. Något av det där, och taxin bromsar in och jag lämnar bakom mig kvällen men också alla de där åren för så länge sedan. I mitt ännu korta liv.

Taxichauffören är pratglad men jag hör inte allt han säger, och får ursäkta mig upprepade gånger för att förstå och han frågar om jag jobbar och jag säger ja och han frågar var och jag säger "a coffeeshop in Moseley" och hoppas att han inte ska fråga var eller vilken, och jag skrattar till av tanken på mig och Jessica med ännu ett freak. Vi har inte kodnamn nog, kvoten är fylld.

Han undrar om jag pluggar, och igen ler jag mot neonljusen som blinkar mot "Adult shop" och regnet som ännu inte been washed away efter eftermiddagens hagel, jag tänker på våra chefer som frågar det och inte KAN förstå. "Dom tror väl att vi är efterblivna som jobbar här." Ska Jess inte få en badge snart som förkunnar att hon är månadens, kanske (halv)årets medarbetare? "R has been working here very long, 4 months", säger O. Vi ser frågande ut. Är det länge? Is this temporary. No. It's not. I'm a waitress. I'm just a waitress. Han undrar om jag gick på college in Sweden. Yes, svarar jag. College. I went to "college" in Sweden.

What are you doing except this, undrar dom på jobbet. Vi ler och säger, nothing, but we're looking.

Och så är vi fria. Glömde ni det? Vi har vår frihet.

Taxichauffören undrar sedan om jag har en pojkvän och jag säger ja och han undrar hur länge och var är han. Jag håller på att säga Tyskland, för det är där han är, men jag hejdar mig och jag vet inte varför.

"Are you from here then?" frågar jag och jag vet att han inte är britt men en gång i taxin i Burton ställde jag den frågan till chauffören och han svarade "England", liksom bitter över att få frågan för att han inte var vit. D himlade med ögonen åt mig, som för att säga att man inte automatisk är född utomlands för att man inte är vit och jag förstod väl det, men nu låter chauffören indignerad och säger "No, I'm from Bangladesh." As if I should have understood. "Do you like it here?" frågar jag och han säger, med en suck, "No. Too much headache. Too much headache."

Han kör sedan den långa vägen hem, den förbi Little Rascalz, lekstället för barn, och jag tänker att det känns som en film, "too much headache, too much headache", vad bra sagt ändå.

"Vad gör du här då!" säger britterna sårat, här står vi med öppna armar, och så snackar du skit. Men när blev man ifråntagen rätten att liksom bara ha... en åsikt? Sometimes it's just too much headache.

Jessica lägger en tenner i mitt innerfack för taxin och jag vet inte men vi skrattar åt vår ekonomi och jag åker hem, "How much do you want to pay?" säger taxichauffören och jag säger "£8" och går över ett pund från det utlovade priset över telefon. "Let's say 8.50" säger han och jag vet inte, men det får mig att skratta.

Too much headache. Too much headache.