Något kom ikapp mig

Chesney Hawke (ingen jag känner till - men det är en popstjärna av något slag) tände julljusen i Burton igår. Sockervadd och tivolikänsla, jag och D åkte dit och mötte upp med gamla vänner. Det var lite Gilmore Girls känsla över det, en småstads-happening. Man gick man ur huse. H stod bakom mig och jag såg henne inte förrän hon sa hej och mitt namn. Hennes son hade vuxit så mycket och första gången jag träffade H låg han i hennes mage. Hon var jättegravid och bländande vacker. Så också nu, när hon så intresserat och trevligt undrar hur det är med oss, och jag är så trött och förmår knappt svara. Vi går till The Dog som verkar ha lagt till ett "Inn" i namnet och det finns lås på toalettdörren.

Kvällen innan har vi ätit indisk mat i Woodville med Ds pappa och dennes sambo, den enda indiska restaurangen, där man kan "be sure of a warm welcome" och i taket blinkar neonljus och servitörerna är alla klädda i turkos skjorta. Jag känner mig sorgsen hela helgen och nu är det måndag och Jessica är tillbaka vilket jag är så glad över, så tryggt känns det, så roligt, så avslappnat. Men jag driver mig själv djupare i ner någon slags återvändsgränd, jag kommer ingenstans nu. Knappt ens upp.

D är borta igen och jag skrapar ur en ungsform mat från förra veckan, kämpar mot kräkreflexerna. Upptäcker mig själv skicka mejl till folk, "fick du mitt mejl?", hör bara grannens Tv och på jobbet, jag spelar in videos och jag agerar inte seriöst på hela dagen, får dåligt samvete, eller något som liknar det - på vägen hem och det blir mörkt redan klockan fyra.