Moder M

"This just happened: I sit on upperdeck bus 50 and a young extremely drunk girl sits down next to me. She asks me to tell her when to get off (?) and then she rolls her eyes looking like she's about to faint. She asks me to write texts for her on her phone and as we're approaching Moseley I tell her this might be her stop, she "walks" off and a few stops later I'm about to get off, overlooking the stair down from upperdeck... Not one step of the stair is free from vomit. Walking through this on my way off, not bothering about the smell or my shoes but trying not to slip!"

Det där var dagens bussresa. Styr stegen mot Oxfams bokavdelning för att lugna nerverna med en dos text men ser att S sitter på en pall bakom kassan. S! Överallt är hon. Hänger sina tavlor med något blått Greklandsmotiv över hela stadsdelen, med tillhörande biografi om sig själv och hur hon bott i London och Manchester och nu här. Säger att det är så trevligt att A:s mamma lagar soppan vi säljer och vi kollar förvirrat på varandra, jag och J, gör hon? S är Moder Moseley. Precis som vi träffade Moder Björkö i somras, jag och mamma.

Sedan till jobbet i mörkret och jag har inte träffat O på sex dagar. J säger att han är riktigt snygg nu, det är väl den där mörka denimrocken som gör det. Han har klippt sig också, "det var till och med en tjej som vände sig om efter honom på gatan!" J har fått ett julkort av en stammis. Det står "Merry Christmas to my favourite Cappuccina".... Cappuccina! Så tokroligt verkligen. Samma stammis som frågade om hon ville gå på konsert med honom. Han kommer in en förmiddag med en bunt broschyrer för olika föreställningar, opera eller så. Han ber henne ta sig en titt. Hon står vid espressomaskinen och jag står någonstans i bakgrunden och liksom skrattar inombords för att det är så roligt. Hon klämmer ut sig något slags nej och han tar broschyerna lite bryskt ifrån henne. Sedan kommer han in igen några dagar efter och ber om ursäkt för just detta. För att han tog ifrån henne brorschyerna sådär. DET ÄR HELT OKEJ, svarar hon utmattat.

A kommer in och ler sitt "charmiga leende", han pekar på den nya skrivaren. "Nice" säger jag och han menar att det är INTE nice att de var tvungna att köpa en ny för att den andra gick sönder. Nej, det förstås. Och så kommer O och och jag tänker att han är 35 men han är kanske 27 och vi pratar om Amsterdam och han frågar vem Anne Frank var och han ser så glad ut att se mig. Det är som att dom alltid tror att vi inte ska komma tillbaka när vi åkt någonstans. De frågar oss om vi hört från den andre, varje dag frågar dom det. Oroliga, glada och tacksamma när vi dyker upp igen. Säger "are you glad to be back?" och ler som att de tror vi ljuger när vi svarar ja.