The Old O'Reagans

Vi firar jul och Daves mamma och mostrar och mormor är så speciella. Det känns som vi är befinner oss i en Marian Keyes bok - hos familjen Walsh på Irland. Alla så fyllda av olika personligheter, har sin egen karaktär, utan att ha blivit tillrättalagd av något sorts artighetskrav. Trots det är det precis den stämning som råder - artighet, glädje, överdåd. Mormor är 85 år och har som vanligt prydligt strukna veckade byxor och en röd kofta. Hon sitter i Conservatory och lägger en hand på min arm just som hon öppnat ett kort från oss - en Tesco voucher. "Any sign of you getting married soon?" frågar hon.

Vi äter kalkon till middag och Daves moster från Oxford underhåller oss - verkligen underhåller oss med historier. Hon pratar lågt men med stadig röst, välartikulerad. Som drottningen själv, med perfekt brittiska. Vi får höra om när hon och hennes syster, Daves mamma, var på Korfu i Gerkland och hela resan var full med förseningar från början till slut. "Everyone on this trip absoluteley hated us, they wouln't say a word to us. No matter how much time we had ahead of us we always ended up being late. They called our names in the speakers as we were about the board the plane. Twice they did that! As we came rushing up to the gate I told the aircraft member, "I bet this happens all the time!" She gave me a sharp look and said: "No. It doesn't."

Vi åker till Longton, till Kev och Suz, och vi sitter på saccosäckar i hennes lilla vardagsrum och jag och Dave blev körda dit av mormor. Håll i hatten. Hon pratar om Tesco och hur de höjer priserna bara sådär, "they think we're stupid!" Alltid ber hon att få prata med chefen. De anställda skyndar sig iväg när de ser henne komma in. "85 pence for broccoli! They can have that back on the shelf!" Det är samma Tesco i Meir som Daves mamma handlar på, och under en lång tid visste ingen att den fruktade Irländska damen och hon var nära släkt. "I wanted to keep it that way, but we've been in so many times together now..."

Hon hittar ingen parkeringsplats utanför Suz hus, släpper av oss och kör snabbt iväg. Daves moster ska spendera natten hos henne. Hon berättar om hur varmt det är. "She has got the heating on, it must be 25 degrees in her house. About 9 o'clock I usually go to bed since I can't stand watching anymore crap TV. So nan says 'are you going to bed? I've put the electric blanket on for you' I get in to the bedroom and I swear she has imported the duvet from Russia!"

Hon är speciell, hur hon får folk att lyssna från mening 1 och sen håller samtliga kvar i ett stadigt grepp, ingen vänder blicken ifrån henne när hon pratar, själv road av sina historier men hon verkar inte nödvändigtvis ha berättat dom förr. En riktig talent, hur hon snabbt sållar ut det viktigaste och det roligaste. Går precis så fort fram som historien kräver men utan att tappa några detaljer.

Uppvuxna i en familj med 6 barn på södra Irland under 50-60talet. Katoliker. Med en pappa som jobbade men lät varenda korvöre gå till sprit. Och ofta fick de leva på "handouts from neighbours and strangers."

Så berättar Daves moster om hur mormor klagar på alla invandrare. För många av de nu. Och hur en svart undersköterska är någon att vara högst misstänksam mot, men en svart kirurg eller chefsläkare "oh what a lovely man!" En dag kommer Father någonting, dvs en präst, hem till mormor. "He sits there and dips biscuits in his tea..." och nan säger något om att nu är det för många av de, nu kan vi inte släppa in fler i England! Och Father svarar, på djup klingande Irländska "But Betty, don't they need to send us back first?"

Sådana där historier är det mest hela tiden, med en klingande punchline, som en bok. Som Marian Keyes eller som en film. Väl inramat med ett glas Remy Martin (Chris fick 3 flaskor i julklapp) och någon tänder ännu en cigarett.

Deras hem är speciellt - hennes historier om den enorma hamburgaren på Hilton hotel i Karibien eller någon av kryssningarna de har varit på eller ska åka på. L och M kommer över och M berättar blygt för mig att de lärt sig säga "Merry Christmas" på olika språk i skolan och hon did memorize the Swedish, men nu kommer hon inte ihåg det.



En gateaway till världen, bara ett stenkast från kokosnöter och happy hour. Eller i alla fall Irland next door.