Saker jag minns del 1

Burton 29 augusti 2009. Vi har precis flyttat hit och vi kom till Stoke på kvällen. Vi åt på Weathervane i Meir och jag minns hur jag tyckte det var gott, steak och chips. Vid ett senare tillfälle åt vi där igen och jag fick två torra kycklingfileer invirade i flottig bacon. Vi ville till Swynnerton Arms men det var fullbokat. G har köpt sänglakan åt oss, tvättat dom, hängt dom på tork, vikt ihop. Några veckor tidigare var vi där på besök - gick på lägenhetsvisningar. Emma hette hon som visade oss runt, hon jobbade för Burchell Edwards. De där lägenheterna mot Stapenhill där blommor planterats i jorden men ännu inte vuxit, utsikten mot en parkeringsplats. Ett glassigt kylskåp och limegröna detaljer. Modernt, funktionellt med heltäckningsmatta. Opersonligt. Jag lyssnar på Jamie T och vi går till Bar 15 och träffar Rob för första gången, är med på torsdagsquizen, bara vi två, kanske Duncan, kanske Naomi. Jag har inget jobb och jag tycker det låter så konstigt att säga "latte" på engelska så jag köper alltid cappuccino på Costa. Vi är kära, vi har knappt några vänner. Jag vet inte var Ds vänner är, det är som att de rör sig i bakgrunden någonstans, som föräldrar, som att de aldrig är delaktiga. Inte som för mig i Göteborg. Det är bara vi och jag trivs med det, jag ser det som en lyx. Som att jag kom bort från någonslags hets. Hets från vad - jag vet inte - alltid självupplevd, självförvållad, inifrån mig. Men jag är där och med dig och vi bygger vår egna bubbla. Lånad tid, lånat liv.

När jag började jobba på Derby Hospital - inte förrän ett halvår senare. Buss X38 från Burton till Derby. Betalar kontant på bussen varje dag. Jag börjar klockan 13 och slutar 19. Steve som jag jobbade med, någon knarkare från London. Hur jag första dagen i canteenen frågar om jag får sitta jämte honom. Åh vad jag kramar mig själv för det! Han är en i särklass usel arbetare, gör mest ingenting. Han står och skrockar med en hjärtsjuk patient åt mig och mitt skrubbande, moppande, putsande, skurande. De flesta som jobbar där är Polska, många Indiska, få britter. Jag stannar i 8 månader. Andrew som försöker imponera på mig med att han har diverse nyckeluppgifter, att han är viktig, hans bror har en bil. Det är mycket med honom. Jag stöter på honom inne på Westfield i Derby en dag och han skriker "are you married!" för att min guldring sitter på vänster hand.

Varje fredag innan helg går jag och de andra som är anställda av en agency ner till kontoret och ber om underskrift för veckans timesheet. 27.5 timmar x £5.93. Så kommer lönen på kontot fredagen därpå. Jag känner mig som en luffare, fri. Från arbete till arbete, nästa lön alltid runt hörnet, inte långt kvar. En slant här och en slant där.

Jag tömmer sopor med blöjor och blodiga bandage. Rast varje dag klockan 15.30 i en halvtimme och jag hoppas varje gång att Gwen inte ska komma - men ofta gör hon det. Sitter uppe med mig i Canteen. 55 årig brittisk bitter dam. Pratar med mig som om jag vore därifrån, slår sig med uttryck och slang jag inte förstår men väntar heller inte på medhåll eller respons. Hon gör mig deprimerad men de gånger hon inte är där, då jag ändå tänker på henne, men istället bläddrar igenom Quads(Derby independent cinema) senaste program så tänker jag hur lustigt det är att jag sitter där och gör det där jobbet och jag är fri. Aldrig så fri som då jag gör något otippat men ändå verklighetsförankrat.