Birmingham (1963)

Kommer jag sakna dig? Jag vet inte. Mer än Derby, definitivt. Men så hyser jag också något agg mot Derby. Småstad i någon slags vidrig Örebrö-storlek, de där gatorna som B sa kändes som inomhus. Westfield som upptar 50% av stadsytan, Mickleover-bussen till jobbet på sjukhuset, kände mig utittad bland fish and chips och jobcentre och poundworld. Burton har ändå mitt hjärta någonstans, där bodde vi först, där har D "sina rötter" som också i Stoke. Där kan jag med nostalgi tänka på Balti Tower och bring your own alcohol, Grants Yard och hur det luktar där inne i trappuppgången, med kala väggar, lila heltäckningsmatta, reklamblad och en brandsläckare. I bilen över bron bortom Stapenhill, söderut mot Swadlincote. Bar XV och Dial, ja tanken av det kan någonstans göra mig rörd. Men Birmingham, jag vet inte, det var alltid så random, så otippat. Samtidigt känns det som jag tar underdog-stadens parti nu, och står upp mot äckliga Londonhyror och coola människor från hela världen. Jag kommer inte sakna trafiken, skräpiga gator, rökande chavs på bussarna, Bull Ring och hela det kommersiella dunka-dunka som det stället medför, kedjeklubb och kedjepub och kedjebar och kedjeaffär och kedjerestaurang och kedjeALLT.

Det man saknar är bara en känsla, ett sökande efter det som förvandlades inuti en under 2 år och 8 månader. Att det i efterhand känns som ett förvirrat gästspel, men att det aldrig var det då, när jag befann mig mitt i det. Så förvandlas det till ett bitterljuvt ingenting, och aldrig kan jag sätta fingret på det, hur det var, hur det formade mig och var jag är nu.