Early evening are you working

När jag kom till jobbet igår kände jag direkt ögon i nacken. Stod i position vinklad mot dennes håll (man, 30) och pratade med J. Han lutade sig fram i fåtöljen och log stort mot oss. "Vem är han och vad är hans problem", frågar jag J och hon säger jag vet inte skrattar haha, han är rätt skum. Vi byts av och killen reser sig för att gå på toa. Han stannar till utanför toalettdörren och kollar på mig. Jag vägrar kolla tillbaka, inser vilken meningslös kamp som då skulle uppstå. Han hade tittat på mig sökande, leendes. Jag tittar tillbaka trotsigt, men generad likt en Lisbeth Salander. Innan han går - för det gör han strax efteråt - vänder han sig om och ler "charmigt" stort och jag glor koncentrerat ner i en bänkskiva. Folk känner av det där, till och med de trögaste männen, själva anledningen till att jag får 0 kärleksförklaringar, brev, utbjudningar, telefonnummer och presenter för varje 100 J får.

Som när jag prick 07 varje morgon infann mig på 2 Brindley Place i 8 månaders tid för att anmäla mig i repeceptionen och få ett passerkort. Den 65-åriga gubben i luckan lade kortet under glasrutan och höll kvar i själva halsbandet. När jag sträckte mig efter kortet drog han skämtsamt i bandet och upprepade proceduren någon gång till. Han hade uppenbarligen misstagit mitt 22-åriga jag för ett 5-årigt barn. I detta, att han förväntade sig en reaktion likt "Hihihi! Vilken tokrolig gubbe, så mysig!" Det klart stackarn blev förvirrad när han istället möttes av... iskyla? Och skulle du kunna skriva ett intyg till min chef om varför jag är försenad till - vad du verkar anse - mitt högst oviktiga jobb?

Men det är inte lätt i en värld där många likt den här finns repsenterande överallt:




Känns som att jag här har skrivit mindre, utvecklats mindre, inspirerats mindre. Men ibland känns det viktigt att se livet för vad det är och inte för vad jag önskar att det vore. Sådär platt, fåfängt och existerande i total avsknad av analys som det är, inte bara här, men nästan överallt...

Vad vi ärver från våra föräldrar och vårt land. Jag sitter i en upplyst (!) pub belägen nära en småort men precis vid avfarten till en större motorväg. Menyn är färgglad, all fisk är antingen battered eller breaded. Födelsedags"barnet" fyller 40. Familjen har med sig glittrig bordsdekoration och tre enorma ballonger som skanderar "40! 40! 40! YOU'RE 40!" Pastellfärgade blombuketter, kort och en enorm 100-bitars tårta från ett bageri som inte har med puben där den avnöjts att göra. Tallrikar med ärtor och pommes. Ett par med glansig blick bråkar, nästan slåss, i ett rum tvärs över den smala hallen, till tonerna av.... well, inte musik i alla fall.

Samtidigt sitter väl M, också britt, på någon gastropub i London med ett glas rött och en tallrik hommous framför ett nedbrunnet stearinljus i en vinflaska.

Men men allas våra olika världar.