En vän jag inte känner

När jag osökt en kväll skickade ett mejl till en fullkomlig främling, en foxig Iranie och sedan gick pa fest med denne - satt och drack någon otippad port och hela tiden blev uppmanad att "mingle, mingle!", då träffade jag också Roozbeh. Han hade kommit till England bara någon månad tidigare, pluggade software och hans självlärda Engelska var ganska knackig. Tiden var lånad och de jag träffade var för upptagna med att ha kul, ingen förstod att jag inte var student. Och átt jag inte heller hade en koppling till någon. Ett par sådana där fester blev det. Sedan ifrågasatte Roozbeh Zuckerbergs avsikter med Facebook och avslutade sitt konto. Därmed kunde jag inte längre se politiska uppdateringar på persiska och senast jag hörde något hade han flyttat till London och undrade om någon i Birmingham ville ta över hans cykel. Tiden gick som tiden gör och idag fick jag plötsligt ett sms av honom. "Hi Mathilda, long time no see. I'm in Birmingham for the day. Do you want to have coffee or lunch?" Jag jobbade men svarade att vi kunde ses på en kaffe klockan sex. 18.30 var jag på New Street Station och 18.50 avgick hans tåg till London. Jag hade en stor M&S kasse full med cauliflower cheese, chips, steaks, sallad, bröd, frukt. Han kom utan sin väska - den var inlåst i hans gamla väns bostad, där landlorden tagit nyckeln och stängt av sin mobil. Vi pratade i 20 minuter. Han hade varit i Tyskland. Fått VISA för att stanna i England. Letar efter ett jobb. Jag kramade om honom. Vi kanske aldrig ses igen, det är mycket möjligt. Sånt här öppnar alltid min värld, jag har hellre många bekanta än tre vänner jag lärde känna när jag var 5. Man vet ändå aldrig allt om någon.

So thanks for the coffee. Maybe see you in London. Or Birmingham. Or Gothenburg.