Lilla Livet, eller att omfamna den man är

Så många gånger jag tänker att jag är så mycket mer än det jag gör, trots att jag ständigt verkar falla in i mönster där jag gör samma sak over and over again. Så tar jag det och så tänker jag, men tänk om det här är jag? Jag står med Omar på jobbet och han visar mig bilder på Saana, Yemens huvustad, och han är så stolt och så glad, och jag kollar ut och hoppas att det inte ska komma en kund och "störa", som att man någonsin tänker så om en kund. Aldrig att de stör, de är vårt leverbröd, tack vare de finns vi, får vi lön, har vi ett jobb. Och på så viss är vi.

Att jag skulle vara så "enkel", att det var allt. Inte att det är det, men någonstans. Att bilden av mig själv, den jag haft så länge, inte överrenstämmer med verkligheten. Det är det här jag gör. Någon säger något (en kund) och jag svarar "dont worry, thats alright" på ett perfekt opersonligt sätt, men med charm, med kärlek, som att jag vore gjord för detta. På vilket språk jag än lär mig. Och så växer jag upp och jag tänker att jag är bäst på att skriva på att påverka på att vara intresserad, och drunknar i en djungel av just detta, och jag blir trött, orkar inte, och i samma veva upptäcker jag att jag gillar just detta. På Alcester Road i Moseley söder om Birmingham, där datorn sänder live Man United - Liverpool och Liverpool leder och sen gör ManU 1-1 precis när O ber "in the back", och jag och J gör en gest med näven, kollar på honom, kanske att han möter vår blick men det är Allah ManU Allah ManU.

Linssoppan puttrar, the lentil soup, the homemade one. Och jag tänker att om jag blir vad bilden av mig själv, i mitt eget huvud, vill att jag ska bli, kanske kräver att jag ska vara, så kommer jag ändå hålla på med det här. För vilken verklighetsförankring. Att jag gillar mer att vara en del av något som är varje dag, än att ha ett hipp som happ jobb och bara... jag vet inte. Flyta. Jag måste ha det där. Jobba, utan rast. Hungrig. Trött. Men forsätta, sleva upp glass i mixern. Göra milkshakes. Packa espresso. Finely. Neatly. Nicely. Och sen trycka, go go go. Nu kör vi. Så mycket jag hatar en slogan som sådan, och älskar. You never know. "You never know"

ManU gör mål och O säger "I'm gonna celebrate! With a peppermint tea!" Vi skrattar. Han pratar om farmers market. Folkfestival, last year, september. So busy. What a queue! "Your still tired from then?" frågar jag. Och vi skrattar. Hans blick nedåt. Skrattande. Ögonen.

Kanske att jag trodde jag var mer musikalisk eller konstnärlig, hade ett driv för att skriva och vilja bli tex journalist, men så blev det såhär. En ständig önskan bortom, men att njuta nästan syndigt mycket av situationen i sig. "There you go, no worries, we'll bring it out for you, take a seat."

No shame in that.

Och så blev jag såhär enkel, att jag aldrig kan fullständigt lämna detta, för "något bättre", jag tycker det här är ganska bra, det praktiska, verkligheten i det hela. Istället får jag göra upp med bilden om mig själv. Som jag såg mig. Som jag ser mig. Som jag är i mitt eget huvud.



Mathilda. Byline-picture. The coffeeshop.