Kanske främst alla anonyma Svenska småstäder. Oj oj oj. Det stora landet med långa avstånd. Vi körde igenom Longton (Stoke-on-trent) i lördags kväll runt klockan 19 och det var absolut stendött, nästan kusligt - som att alla invånare flytt. En enda människa såg vi, en ung kille som rökte utanför en helt tom pub. Och D förvånades nästan över hur tomt det var, den totala avsaknaden av liv. Och jag sa något tillbaka om detta och han sa till mig, att jag inte kan vara för elak mot Longton. Det är ju hans födelseort. Inte för elak nu Mathilda.
Jag har respekt för det där, även om jag inte visar det, men jag undrar gång på gång hur mycket som är tillrättalagd nostalgi, bekväm sådan, egenframkallad. Blir jag nostalgisk när jag åker till Fjärås där jag bodde de första 16 åren av mitt liv? Blir jag varm i hjärtat, småstadspatriotisk, på gränsen till stolt? Nej, jag blir kanske tom, på gränsen till obekväm, rastlös nästan direkt. Känner att det var trots det här stället, och inte tack vare som jag ändå kunde lyfta blicken och bli vem jag ville.
Trött ämne egentligen, men folk blir ibland sårade av att se sin bakgrund, sin födelseort för vad den egentligen var och hur den faktiskt såg ut - bortglömd, livlös och ganska ful.
No comments:
Post a Comment