Självvald begränsning

Är på ett ställe med mycket barn nu. Det slår mig ofta: Jag har ganska nyss varit ett barn - ska jag då också HA barn? Det känns inte som en övergående tanke heller. Om 10 år var jag också ganska nyligen barn. Man lever så länge med att utvecklas från något primitivt makaronerätande till en asförbannad tonåring och sedan blir man väl på något sätt "vuxen" i ordets spretiga mångsidighet och då ska man frivilligt ge upp det för att liksom leva sin historia om igen? Det saknar nästan relevans. Jag kan faktiskt förstå barnskapandet mer som ett uttryck för en passionerad relation än jag kan förstå det som en väl planerad konsekvens av livet. Som att "det är här man hamnar, det är hit man ska" - det ter sig som ett allt för nyktert förhållningssätt. Jag sa en gång för inte så länge sedan att det mest naturliga av allt, detta som är så biologiskt och funnits sedan själva skapandet av allting - idag, för mig, framstår nästan onaturligt. Främmande och sjukt. D svarade nästan ivrigt att, precis! Vi har i vår modernisering och vårt självförverkligande glömt bort att vi bara är djur. Det lilla som fortfarande är naturligt med oss blir något främmande. Jag tänkte nog mer på pedagogiken. Pedagogiskt skaffar man barn, pedagogiskt umgås man med barnen och har hela tiden ett så utbildad syfte med att gå ned på deras nivå. Hela livet är bara en noga avvägd och vetenskapligt uppbyggd pedagogik. Där alla ska få plats att utvecklas. Med en ketchupkladdig mun.