a deadly maze

Firar 5 år tillsammans. 5 år sedan du skrev supercheesy saker till mig och inte alls var sådär cynisk och upplyst som du är nu. Likt förbannat 5 bra år. Går genom staden till en dyr restaurang- och den här staden känns hotfullt.
Överallt riskerar man att stöta på universitetsstuderande med bättre värderingar än en själv.

Sen kanske man bråkar om något och du somnar för att du är trött. Du somnar inte för att ställa till med en scen. Och för det är jag lättad över alltings fortsatta oskyldighet.

Så läser jag Lena Anderssons "Egenmäktigt förfarande", en liten pärla på många sätt. Fick mig att tänka på det här med att hellre plågas än ha långtråkigt. Jag skyr att vara uttråkad, jag hatar det intensivt. De återkommande natter jag bara sover 1-2 timmar är min tristess utbytt mot trötthet och det är njutningsfullt att känna vad som helst som inte är just tristess. Att må riktigt jävla dåligt är skönt i jämförelse. Det är kanske av de här anledningarna jag har svårt för att vara nyttig. Att äta rätt och träna. Jag känner: och sen då? Ska jag bara gå runt och må bra sen? Inte för att jag inte förtjänar det men vad exakt ska jag GÖRA med det? Vart ska det leda? Det finns så mycket tomhet i det tillståndet. Att helt neutralt gå runt och bara "må bra" - det finns ingenting som (b)rusar i en!