FRAIL
En
kort novell i England
Det är i mitten
av England, i mitten på oktober, i mitten av veckan när en man
kliver in i receptionen på ett bemanningsföretag för att söka
ett jobb. Bara på den här gatan finns det fyra olika
bemanningsföretag, det ena med ett namn avsett att inspirera mer än
det andra. I fönstret hänger en jobbannons som inte hängde där
igår. De söker lagerarbetare. Lönen är 7 pund i timmen. Längst
ner står företagets slogan i snirkliga bokstäver, “Wonderful
staff, wonderful jobs”. Mannen
tänker att det måste ha suttit någon på en reklambyrå och
funderat ut denna inte alltför avancerade slogan och sedan fått
betalt för det. Antagligen betydligt mer betalt än 7 pund.
Jobbcoachen
framför honom heter Peggy och har fastlimmade lösnaglar. Nageln på
vänster hands lillfinger håller på att lossna och Peggy knackar
med nageln mot bordsskivan för att den ska glida tillbaka i rätt
position. Då och då vänder hon sig om till sin kollega bredvid, en
ung tjej med rött hår och utpräglad sydengelsk dialekt, suckandes
över kopieringsmaskinen som verkar sjunga på sista refrängen. Båda
tuggar frenetiskt på sina tuggummin, nästan som för att döva
ljudet av tyst sorg som lagt sig över hela byggnaden och dess
hjälplösa människor som rört sig ditåt, som vore de styrda av
osynliga trådar. Motvilliga, men självuppoffrande inför sin egen
hopplösa situation.
Det verkar inte svårt att få jobb på lagret, ett korttidskontrakt med möjlighet till förlängning.
“Det ser ut som att de behöver mer personal. Det var några som började där idag. Jag måste dubbelkolla lite saker bara. Jag ringer till dig imorgon, okej?”
Peggy ler uppmuntrande mot honom. Mannen känner sig osäker på vilket ansiktsuttryck som förväntas av honom. Han reser sig upp och skakar hennes hand. Ett handslag han hoppas är bestämt och utstrålar en viss pondus.
Ute på gatan blandas unga mammor med barnvagnar och åldrade pensionärer - vars uppsyn säger att de sett bättre tider - med män i kostym som precis slutat jobbet. Förstulet kliver de på bussar mot stadens finare utkanter, medvetna om att deras klädsel egentligen är bättre passande för att efter ett knapptryck från imponerande avstånd hoppa in i en BMW och rivstarta hemåt.
“Trafiken är inte klok, bussarna har i alla fall speciella filer som de kör i”, säger de när någon frågar.
Inne på puben är det glest bland borden. Ett par sitter precis vid ingången och äter tinade klyftpotatis med grågröna ärtor. Det är kallt och dragigt och på på den påslagna TV:n rapporterar BBC:s nyhetsreporter om just ökade elpriser.
Mannen beställer en pint av den unga killen i baren. Han har aldrig sett honom tidigare. Kanske har ynligen precis slutat skolan.
Utanför fönstret rullar kommersen vidare. Unga tjejer i skoluniform och tandställning väller in i gapet på klädkedjornas stora käftar, en hemlös narkoman hoppar jämfota för att hålla värmen i sina trasiga sneakers och två Mcdonalds anställda har tagit av sig sina kepsar för att inte skylta med företaget där de står och röker bredvid en stor container på baksidan av restaurangen. Himlen förbereder sig på solnedgång och vad som ser ut att vara tillbehör från en kebab får plötsligt skjuts av en vindpust och flyger, nästan elegant, framåt några meter i kvällsruschen.
Mannen inser att han befunnit sig precis här förut. I den här stolen, med just den här ölen, kanske druckit den ur samma glas, efter att ha fått en korttidsanställning på ett bemanningsföretag. Men tidigare hade det varit för andra företag, påminner han sig lättat och tar en klunk av ölen. Det är en liten tröst, men ändock en tröst om förnyelse. Om förändring.
*
Det är morgon och mannen vaknar sent. Inga missade
samtal. Solen skiner in i rummet genom den trasiga persiennen. Han
ligger ett tag alldeles stilla, som så många gånger förr, och
tänker på just ingenting. Genom de lövtunna väggarna och taken i
det nybyggda lägenhetskomplexet, hör han den nyinflyttade en våning
upp pissa. Ljudet liksom studsar ner i toalettstolen, genom taket och
in i mannens öron där han ligger i sängen. En spolning följer och
det blir tyst igen.
På TV:n skriker de på varandra. Någon har varit
otrogen och tycker att det är någon annans fel. En självgod
programledare medlar arrogant bland de mindre bemedlade deltagarna
som är omöjliga att förstå sig på. Mannen breder marmelad på en
toast och sätter sig med en suck i soffan.Solljuset får lägenheten
att se dammig och smutsig ut. Han upptäcker fettfläckar på
glasbordet.
Det blir reklampaus och mannen flyttar sig till fönstret
där han tänder den första av dagens två cigaretter. Om man bara
bestämmer sig för en viss rutin, så är den inte så svår att
hålla. Förut var det en rutin att röka nästan ett helt paket om
dagen. Rutinen är kvar, men antalet cigaretter har minskat. Nere på
gatan går en flicka ensam i skoluniform på väg hem för dagen. Hon
går sakta och ser inte ut att ha något särskilt mål, sådär som
barn gör innan de växer upp. Flickan sparkar på en sten och går
sicksack dit stenen rullar, för att kunna sparka på den igen och
igen och igen. Nu är hon framme vid en dörr. Det måste vara där
hon bor. Hon ställer sig nästan på tå, drar i dörrhandtaget och
kliver in.
Klockan är nästan fyra på eftermiddagen när Peggy
ringer. Det är mycket sorl i bakgrunden. Kanske är det mycket att
göra på företaget idag.
“Hallå?”
säger Peggy.
Mannen svarar och försöker ruska upp sig – han hade
nästan nickat till där i TV-soffan.
“Jo...”,
fortsätter Peggy.
“Det
här jobbet, lagerarbetet? De hade två lediga platser och när jag
ringde upp den ansvariga, Tim heter han, så var han lite tveksamt
inställd. Du har ju ganska mycket erfarenhet och det tycker vi båda
två är positivt, men det här rör sig om ganska tungt arbete. Man
packar elektronisk utrustning. Det är en slags löpande band
verksamhet, det går väldigt fort och man måste minst sagt vara på
hugget. Tim undrade om jag hade någon..... lite yngre till hands. Vi
har två killar som gjort mindre jobb för oss ett tag, de har nog
haft en del svårigheter i livet. De är båda 26 år och arbetar
effektivt. Tyvärr valde Tim dem den här gången. Men titta förbi mig imorgon igen, så ska jag säkert kunna hitta något till dig också. Hur låter det?
Ha en bra dag nu!”
*
Nästa morgon regnar det. “Idag syns inte fläckarna
på glasbordet”, tänker mannen när han brer marmelad på en toast
igen. Samma rutin. Tar en cigarett i fönstret. Samma rutin.
Skolflickan syns inte till. Det är bra med avbrott i rutiner, tänker
mannen och nästan hoppas att hon inte ska komma gåendes runt hörnet
nere på gatan. Sparkandes på en sten.
“Idag
ska jag göra allting baklänges”, tänker mannen. Han är inte
säker på sin egen tanke men förstår att något måste hända.
Nere på stan soppar knarkarna rent gatorna och skolbarnen väller
runt i stora flockar. Det regnar sidledes och vinden piskar mammorna,
pensionärerna och de halvrika männen som egentligen är
skuldbelånade upp över öronen. Inte heller skonar vinden mannen.
Han går baklänges några meter, hämtar andan, krockar nästan in i
en dam med rullator som hotfullt pekar med sin käpp i hans riktning.
Vid puben stannar mannen till och sneglar på sitt
armbandsur. Klockan är halv ett. Han kliver in och stampar på
dörrmattan några gånger. Cigarettfimpar, löv och ett kvitto
faller från undersidan av hans sko och han ställer sig i baren. De
har haft öppet sedan klockan 10 och hela stället luktar redan som
inne i någons mun efter 3 öl. Samma yngling jobbar idag. Han ger
inte mannen en igenkännande blick och det är ganska skönt. Regnet
vräker plötsligt ner och dörren till puben öppnas samtidigt som
mannen gör sin beställning. Han pekar istället. Han får sitt glas
och sätter sig med en dagstidning. Han öppnar den och på sidan 3
poserar en ung kvinna, traditionsenligt, iförd bara trosor. Hon
fyrar av ett blänkande hollywood-leende och i den lilla tillhörande
notiser får man veta att hon tycker om män med muskler. “Magrutor”
för att vara exakt.
I fickan har mannen en ask med minttabletter. Ju mer han
dricker, desto mindre effektiva kommer de bli. Han bestämmer sig för
att den fjärde ölen är den sista. Det har mörknat där ute.
Bemanningsföretaget ligger så nära. Bara två minuters promenad.
Han kan inte motivera sig att gå ut där än, där ute i
verkligheten bland mammorna, pensionärerna, de stressade låntagarna
och de högljudda skolungdomarna. Inne i puben sitter flera figurer
som mammorna, pensionärerna, de stressade låntagarna och de
högljudda skolungdomarna säkert hade skrattat åt, kallat “sorgliga
figurer”, säkert skakat på huvudet åt. Viskat åt sina barn:
“bli aldrig som dem!”
Kanske är det ölen, det är det troligtvis, men mannen
grips plötsligt av en stark känsla av gemenskap. Det har gått åt
helvete för alla här inne. Dagsdrickarna utan jobb. Som plötsligt
blivit så rädda för sin situation att de faktiskt inte orkar ta
tag i den. Men vad händer när allt redan har gått åt helvete? Vad
mer kan gå fel? Det är i den känslan en gränslös hoppfullhet
föds, tänker mannen och bestämmer sig i samma sekund för att
beställa en till öl.
Klockan är sju när mannen staplar ut från puben.
Regnet har avtagit och vinden är inte lika ihärdig. En grupp
lättklädda tjejer susar förbi honom, förtroligt diskuterande. De
ser honom inte. Mannen raglar gatan ner och känner just ingenting.
En buss tutar åt honom, han har viss kommit för nära vägen, och
han ser busschaufförens mörka blick innan bussen försvinner med
alla mammor, pensionärer, stressade långtagare och högljudda
skolungdomar.
Han har kommit fram till bemanningsföretaget. Framför
dörren hänger en metallgrind. Det är stängt sedan en timme
tillbaka. Mannen försöker fokusera blicken men vet inte riktigt vad
det är han letar efter. Det är mörkt där inne.
Innan han går vidare ser han, i ögonvrån, att det
bara finns en tom vit lapp där jobbannonsen om lagerarbete igår
hängde.
Tjänsten är tillsatt.

7 comments:
Fin, bra!gillar detta. publiceras?
vad fint du fångade den uppgivna, deprimerade känslan. blev typ illa till mods av att läsa den vilket måste vara ett bra betyg.
Fantastiskt!!!
Du har känsla för sorgen och vemodets språk. Berättelsen tar ett grepp om hjärtat och vrider runt.
Mycket bra!
fin. och bra slut.
tack tack tack <333
Post a Comment