FRAIL - (skriv vad ni tycker!!!)

FRAIL

En kort novell i England

Det är i mitten av England, i mitten på oktober, i mitten av veckan när en man kliver in i receptionen på ett bemanningsföretag för att söka ett jobb. Bara på den här gatan finns det fyra olika bemanningsföretag, det ena med ett namn avsett att inspirera mer än det andra. I fönstret hänger en jobbannons som inte hängde där igår. De söker lagerarbetare. Lönen är 7 pund i timmen. Längst ner står företagets slogan i snirkliga bokstäver, “Wonderful staff, wonderful jobs”. Mannen tänker att det måste ha suttit någon på en reklambyrå och funderat ut denna inte alltför avancerade slogan och sedan fått betalt för det. Antagligen betydligt mer betalt än 7 pund.

 

Jobbcoachen framför honom heter Peggy och har fastlimmade lösnaglar. Nageln på vänster hands lillfinger håller på att lossna och Peggy knackar med nageln mot bordsskivan för att den ska glida tillbaka i rätt position. Då och då vänder hon sig om till sin kollega bredvid, en ung tjej med rött hår och utpräglad sydengelsk dialekt, suckandes över kopieringsmaskinen som verkar sjunga på sista refrängen. Båda tuggar frenetiskt på sina tuggummin, nästan som för att döva ljudet av tyst sorg som lagt sig över hela byggnaden och dess hjälplösa människor som rört sig ditåt, som vore de styrda av osynliga trådar. Motvilliga, men självuppoffrande inför sin egen hopplösa situation.

Det verkar inte svårt att få jobb på lagret, ett korttidskontrakt med möjlighet till förlängning.

“Det ser ut som att de behöver mer personal. Det var några som började där idag. Jag måste dubbelkolla lite saker bara. Jag ringer till dig imorgon, okej?”

Peggy ler uppmuntrande mot honom. Mannen känner sig osäker på vilket ansiktsuttryck som förväntas av honom. Han reser sig upp och skakar hennes hand. Ett handslag han hoppas är bestämt och utstrålar en viss pondus.

Ute på gatan blandas unga mammor med barnvagnar och åldrade pensionärer - vars uppsyn säger att de sett bättre tider - med män i kostym som precis slutat jobbet. Förstulet kliver de på bussar mot stadens finare utkanter, medvetna om att deras klädsel egentligen är bättre passande för att efter ett knapptryck från imponerande avstånd hoppa in i en BMW och rivstarta hemåt.
“Trafiken är inte klok, bussarna har i alla fall speciella filer som de kör i”, säger de när någon frågar.

Inne på puben är det glest bland borden. Ett par sitter precis vid ingången och äter tinade klyftpotatis med grågröna ärtor. Det är kallt och dragigt och på på den påslagna TV:n rapporterar BBC:s nyhetsreporter om just ökade elpriser.
Mannen beställer en pint av den unga killen i baren. Han har aldrig sett honom tidigare. Kanske har ynligen precis slutat skolan.

Utanför fönstret rullar kommersen vidare. Unga tjejer i skoluniform och tandställning väller in i gapet på klädkedjornas stora käftar, en hemlös narkoman hoppar jämfota för att hålla värmen i sina trasiga sneakers och två Mcdonalds anställda har tagit av sig sina kepsar för att inte skylta med företaget där de står och röker bredvid en stor container på baksidan av restaurangen. Himlen förbereder sig på solnedgång och vad som ser ut att vara tillbehör från en kebab får plötsligt skjuts av en vindpust och flyger, nästan elegant, framåt några meter i kvällsruschen.

Mannen inser att han befunnit sig precis här förut. I den här stolen, med just den här ölen, kanske druckit den ur samma glas, efter att ha fått en korttidsanställning på ett bemanningsföretag. Men tidigare hade det varit för andra företag, påminner han sig lättat och tar en klunk av ölen. Det är en liten tröst, men ändock en tröst om förnyelse. Om förändring.

*

Det är morgon och mannen vaknar sent. Inga missade samtal. Solen skiner in i rummet genom den trasiga persiennen. Han ligger ett tag alldeles stilla, som så många gånger förr, och tänker på just ingenting. Genom de lövtunna väggarna och taken i det nybyggda lägenhetskomplexet, hör han den nyinflyttade en våning upp pissa. Ljudet liksom studsar ner i toalettstolen, genom taket och in i mannens öron där han ligger i sängen. En spolning följer och det blir tyst igen.

På TV:n skriker de på varandra. Någon har varit otrogen och tycker att det är någon annans fel. En självgod programledare medlar arrogant bland de mindre bemedlade deltagarna som är omöjliga att förstå sig på. Mannen breder marmelad på en toast och sätter sig med en suck i soffan.Solljuset får lägenheten att se dammig och smutsig ut. Han upptäcker fettfläckar på glasbordet.

Det blir reklampaus och mannen flyttar sig till fönstret där han tänder den första av dagens två cigaretter. Om man bara bestämmer sig för en viss rutin, så är den inte så svår att hålla. Förut var det en rutin att röka nästan ett helt paket om dagen. Rutinen är kvar, men antalet cigaretter har minskat. Nere på gatan går en flicka ensam i skoluniform på väg hem för dagen. Hon går sakta och ser inte ut att ha något särskilt mål, sådär som barn gör innan de växer upp. Flickan sparkar på en sten och går sicksack dit stenen rullar, för att kunna sparka på den igen och igen och igen. Nu är hon framme vid en dörr. Det måste vara där hon bor. Hon ställer sig nästan på tå, drar i dörrhandtaget och kliver in.

Klockan är nästan fyra på eftermiddagen när Peggy ringer. Det är mycket sorl i bakgrunden. Kanske är det mycket att göra på företaget idag.

“Hallå?” säger Peggy.

Mannen svarar och försöker ruska upp sig – han hade nästan nickat till där i TV-soffan.

“Jo...”, fortsätter Peggy.

“Det här jobbet, lagerarbetet? De hade två lediga platser och när jag ringde upp den ansvariga, Tim heter han, så var han lite tveksamt inställd. Du har ju ganska mycket erfarenhet och det tycker vi båda två är positivt, men det här rör sig om ganska tungt arbete. Man packar elektronisk utrustning. Det är en slags löpande band verksamhet, det går väldigt fort och man måste minst sagt vara på hugget. Tim undrade om jag hade någon..... lite yngre till hands. Vi har två killar som gjort mindre jobb för oss ett tag, de har nog haft en del svårigheter i livet. De är båda 26 år och arbetar effektivt. Tyvärr valde Tim dem den här gången.
Men titta förbi mig imorgon igen, så ska jag säkert kunna hitta något till dig också. Hur låter det?
Ha en bra dag nu!”

*

Nästa morgon regnar det. “Idag syns inte fläckarna på glasbordet”, tänker mannen när han brer marmelad på en toast igen. Samma rutin. Tar en cigarett i fönstret. Samma rutin. Skolflickan syns inte till. Det är bra med avbrott i rutiner, tänker mannen och nästan hoppas att hon inte ska komma gåendes runt hörnet nere på gatan. Sparkandes på en sten.

“Idag ska jag göra allting baklänges”, tänker mannen. Han är inte säker på sin egen tanke men förstår att något måste hända. Nere på stan soppar knarkarna rent gatorna och skolbarnen väller runt i stora flockar. Det regnar sidledes och vinden piskar mammorna, pensionärerna och de halvrika männen som egentligen är skuldbelånade upp över öronen. Inte heller skonar vinden mannen. Han går baklänges några meter, hämtar andan, krockar nästan in i en dam med rullator som hotfullt pekar med sin käpp i hans riktning.

Vid puben stannar mannen till och sneglar på sitt armbandsur. Klockan är halv ett. Han kliver in och stampar på dörrmattan några gånger. Cigarettfimpar, löv och ett kvitto faller från undersidan av hans sko och han ställer sig i baren. De har haft öppet sedan klockan 10 och hela stället luktar redan som inne i någons mun efter 3 öl. Samma yngling jobbar idag. Han ger inte mannen en igenkännande blick och det är ganska skönt. Regnet vräker plötsligt ner och dörren till puben öppnas samtidigt som mannen gör sin beställning. Han pekar istället. Han får sitt glas och sätter sig med en dagstidning. Han öppnar den och på sidan 3 poserar en ung kvinna, traditionsenligt, iförd bara trosor. Hon fyrar av ett blänkande hollywood-leende och i den lilla tillhörande notiser får man veta att hon tycker om män med muskler. “Magrutor” för att vara exakt.

I fickan har mannen en ask med minttabletter. Ju mer han dricker, desto mindre effektiva kommer de bli. Han bestämmer sig för att den fjärde ölen är den sista. Det har mörknat där ute. Bemanningsföretaget ligger så nära. Bara två minuters promenad. Han kan inte motivera sig att gå ut där än, där ute i verkligheten bland mammorna, pensionärerna, de stressade låntagarna och de högljudda skolungdomarna. Inne i puben sitter flera figurer som mammorna, pensionärerna, de stressade låntagarna och de högljudda skolungdomarna säkert hade skrattat åt, kallat “sorgliga figurer”, säkert skakat på huvudet åt. Viskat åt sina barn: “bli aldrig som dem!”

Kanske är det ölen, det är det troligtvis, men mannen grips plötsligt av en stark känsla av gemenskap. Det har gått åt helvete för alla här inne. Dagsdrickarna utan jobb. Som plötsligt blivit så rädda för sin situation att de faktiskt inte orkar ta tag i den. Men vad händer när allt redan har gått åt helvete? Vad mer kan gå fel? Det är i den känslan en gränslös hoppfullhet föds, tänker mannen och bestämmer sig i samma sekund för att beställa en till öl.

Klockan är sju när mannen staplar ut från puben. Regnet har avtagit och vinden är inte lika ihärdig. En grupp lättklädda tjejer susar förbi honom, förtroligt diskuterande. De ser honom inte. Mannen raglar gatan ner och känner just ingenting. En buss tutar åt honom, han har viss kommit för nära vägen, och han ser busschaufförens mörka blick innan bussen försvinner med alla mammor, pensionärer, stressade långtagare och högljudda skolungdomar.

Han har kommit fram till bemanningsföretaget. Framför dörren hänger en metallgrind. Det är stängt sedan en timme tillbaka. Mannen försöker fokusera blicken men vet inte riktigt vad det är han letar efter. Det är mörkt där inne.

Innan han går vidare ser han, i ögonvrån, att det bara finns en tom vit lapp där jobbannonsen om lagerarbete igår hängde.

Tjänsten är tillsatt.