På vagnen klockan 13.30 en onsdag kliver en drogad man på. Han är max tio år äldre än mig. Utanför fönstret vid Centralstationen signalerar hans vän en "ring-mig-gest". Mannen, moderiktigt klädd i New York Yankees keps, tappar sin iphone i golvet flera gånger. Han svär när han lutar sig ner för att plocka upp den och damen som sitter inklämd i samma säte glor ut genom fönstret.
Det hade jag också gjort.
När telefonen glider ur mannens grepp för kanske tredje gången orkar han inte böja sig ner och ta upp den. Mitt i ett försök somnar han till. Hans armar hänger rakt ner. Loggan på kepsen skymmer hans ansikte. I sätet framför mig sitter en man i 75-årsåldern och stirrar, och i sätet jämte mig sitter en kvinna med matkassar, till synes försjunken i en bok. När mannen tappar telefonen tittar hon upp och sträcker sig efter den. Hon räcker honom den. Han öppnar ögonen och tittar på henne med ett snett flin. Han kämpar för att fokusera blicken och han tackar henne. Vänligt säger hon att han kanske ska stoppa telefonen i fickan så att han slipper tappa den igen. Han förklarar mumlande någonting om det hala skalet som tenderar att glida ur hans grepp. Hon visar glatt upp sin egen telefon och dem jämför.
Damen i sätet jämte mannen reser sig plötsligt demonstrativt och vill ut. Mannen hasar sig mödosamt upp och damen skyndar förbi. Hon står upp i säkert en minut, handen mot stoppknappen. Mannen skriker efter henne: "Varsågod kan man säga!" Hon vänder sig inte om. Han hittar ett kvitto på golvet och kastar det mot henne, men det faller en halvmeter framför honom. "Du tappade något", försöker han. Ingen reaktion.
Hans mobil faller i golvet igen och han mumlar; fan fan fan. Kvinnan sträcker sig efter den, ger honom den, och reser på sig. När hon gör det upptäcker jag att jag känner igen henne. Hon jobbar som servitris på min "local Indian", och hon säger till mannen liksom mjukt, innan hon kliver av, "Trevlig dag" och han kollar på henne med simmig blick, och han svarar med ett leende: "Detsamma."
No comments:
Post a Comment