En person (visserligen fiktiv) jag aldrig kunnat bli kär i är Hugo Rask. Det är inte utan ett visst mått av skadeglädje jag konstaterar detta. Jag har en känsla av att det i min omgivning ses med stor respekt på det svävande konstnärliga och med mindre respekt på de som bara kör på.  Det ironiska är att ett liv med Hugo Rask eller någon av hans många gelikar hade inneburit något outsägligt förutsägbart och torftigt - tvärtemot vad de själva tror.

Nej, låt honom vara arbetsför, uppdaterad, ren och glad. Och intelligent i lagom dos.