Att aldrig komma fram till ett piss

"Kiss me first" var en sidvändare av rang. Jag gillar hur man tog till sig att Leila var en äkta datanörd som inte verkade må dåligt över att vända på dygnet, handla på Tesco kl 4 på morgonen och aldrig ha sett sig om i ens sitt eget närområde. Varför skulle hon ha ångest över det, när det var hon rakt igenom. Jag hade läst att slutet skulle vara något extra. Där kommer Lottie/Leila mest fram till att man inte kan komma fram till något. Jag kommer alltid fram till just det! I slutet är det liksom; det finns bara gråzoner och vem vet - kanske var det sådär det var? Eller si, eller så? Jag har tänkt att det där har hämmat mina egna ambitioner att skriva. Att aldrig kunna argumentera för en tydlig ståndpunkt eller överhuvudtaget runda av med en conclusion. Det känns som att det ofta blir att göra det enkelt för sig, men det är kanske alla andra som gör det enkelt för sig med sina hårdnackade visioner om hur saker och ting ligger till? Och det är just dem människorna som får mig att tvivla ett varv till för att sedan aldrig sluta.

Tack alla ni som tror att ni sitter inne med sanningen, så att jag kan få komma ännu längre ifrån den.