Det självgoda landet

Här döljer sig alla bakom utbildning så de sipper interagera. Jag har kommit att förakta en känsla av självgodhet som vilar här. Alla pluggar på universitetet så jävla länge för att slippa jobba och är så lyckligt lottade att det är tveksamt om deras åsikter inom någonting ens kan räknas. Kielos skrev idag något om den ganska stor mängd länder som är i framkant när det gäller kvinnliga chefspositioner och som slår Sverige stort. Vi har tillgång till så mycket forskning och utredningar att vi självsäkert kan debattera rasism och feminism i en jävla evighet. Det är bara tomma ord här. Det finns ställen där integrationen går lika långsamt som i det här landet, men där de har vett att inte klappa sig på axeln så till den milda grad. Jag tänker på den  homogena grupp pappalediga män, som ser ut som kloner av varandra i mössa och skägg. Och så de ensamma bittra outbildade män med märkliga dialekter, som jag ringer på jobbet. Stora till antalet, omöjliga att identifiera sig med och utspridda i små hemska orter runtom i Sverige. Bensinmack-pizzeria-nedlagt-bruk-orter. Det känns som att det är de två grupper som finns här. De som fått allting serverat och därför inte behöver lyfta ett faktiskt finger - utan självgott kan hänvisa till en forskningsresultat som man inte får säga emot - för hur i helvete skulle man få lov att säga emot forskningsresultat? Och de som aldrig lämnat orten med 5 mil till närmsta mataffär. Vi bevisar aldrig ett dyft med våra handlingar. De som ligger i den här internationellt erkända jämställda lilla framkanten är små till antalet, ängliga och jätterädda för att bli avslöjade som en bluff. 

Och visst, detta är spretigt, detta är "bara en känsla", det klart det är bättre här än på många andra ställen. Så alla iklädda pytteliten mössa som inte täcker öronen i 15 minusgrader, kan fortsätta med allt de företar sig, rest assured i detta att jag är en outbildad tyckare som man inte behöver bry sig om.