Before Sunrise är fantastisk för att den är så jävla enkel. Två unga människor möts på ett tåg i Europa. Han är från USA, hon från Frankrike. Han frågar om hon vill kliva av tåget med honom i Wien. Och så gör hon det. Gillar detta på samma sätt som jag gillar Eat Pray Love. Både boken och filmen. För att den handlar om sådant jag älskar, som jag faktiskt tror på istället för att bara romantisera. Spontana äventyr. Resandet som helande kraft och kärleken som något oombett. Att berättelserna utgår från ens egna behov och att man tillsammans med någon annan kan lära känna sig själv bättre. Att det viktigaste är resandet och vad det gör med en. Allt det där som är totalt allmängiltigt och vanligt och vardagligt för de som bor på ett ställe, men som upplevs som motsatsen för de som hälsar på. För turisterna. Och alla är ju turister. Uppbrotten, att slå sig fri, att finna lyckan i enkla saker som pasta och vin och tågresor. Upplevs detta som klyschigt och banalt? Jag tycker det är allt annat än det.

Jag hade också klivit av tåget med Jesse. Tveksamheten hade varit en kittlande, välkommen bonus som jag helst inte hade varit utan.