Livet på mina vilkor, tack

Har fått ett mindre bryt efter en dags ledighet, ingrodd i ett land vars mörker gröper ur mig inifrån.
Jag vill att livet ska vara på mina villkor, annars vill jag inte vara med. En så barnslig tanke va! Så egoistisk! Jag har höga tankar om mig själv och vill inte nedlåta mig till att bara var en siffra på universitetet. Så dödslätt, så medelmåttigt, så futtigt. Jag vill innehålla mer och vara något större. Inte bara umgås med konkurrenter som är menade att vara "likasinnade". Det är som att man skullle välja mellan att bo i ett vegetariskt hbtq-kollektiv eller med 2 moderatmän och välja det sistnämnda för att det skulle vara mindre kravfyllt. Jag känner mig fientlig mot andra och är säker på att de inte har något att tillföra mig och jag inget till dem. Jag tycker inte det finns någon prestige med att slå mig fram och bara vetskapen om alla möjligheter och stipendier gör mig dödstrött. Jag säger till mamma, att snart kommer jag väl rida på en elefant från Sverige till Ryssland och den enda reaktionen jag kommer få är: "Vad kul, det är ju väldigt populärt nu! Vet flera stycken som har gjort det!"