¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨

För några nätter sedan då jag inte kunde sova, kom jag att tänka på något jag hade glömt.

När jag jobbade på sjukhuset i England och en patient antingen hade dött eller blivit utskriven, då var det mitt jobb att, utöver ordinarie arbetsuppgifter, städa ur det rummet grundligt. Det gick till som så att en sjuksköterska kom fram till mig och sa: "Can you do a deep clean in there?" och pekade på ett rum. Och det var då man använde gula trasor istället för de blå och röda. Man tog en gul balja och fyllde den med varmt vatten och något desinfekterande medel som inte luktade något. Sedan tog man en gul mopp och gick in i det tomma rummet. Först var detta fruktansvärt jobbigt. Man skulle göra det så fort. Vända på tunga madrasser och tänka på skrymslen man aldrig hade brytt sig om i sitt eget hem.

Men sedan var det bara skönt. Att slippa småprata på engelska med muttrande sinnessjuka människor. Eller ännu värre - småprata på engelska med trevliga, pigga människor som undrade vad en sådan som jag gjorde där. Mina inövade tillkämpade svar som jag använder mig av än idag.

Nu kan jag plötsligt se det framför mig igen. Själva skapelsen - när jag går baklänges och moppar framför mig för att inte kliva i allt det rena. Stannar vid dörröppningen och ser det som precis var vått under fönstret torka. Se dem rulla in en ny patient och tänka att imorgon kommer jag hälsa på den patienten. 

Med blå och röda trasor. Och sedan igen - äntligen - de gula.