In memory of

Jag har alltid älskat att uppslukas av fotomodeller. Jag skrev berättelser om dem som liten. När jag växte upp förstod jag aldrig varför det var meningen att man skulle spraya på deras ansikten i busskurer eller tycka att de var dåliga förebilder och att de automatiskt stod för ett visst (dåligt) kvinnoideal. Jag gillade att de var fina att titta på. Och jag jämförde mig själv med dem lika lite som jag jämförde mig med vissa andra saker i världen. Ett yrke, ett intresse, en livsstil. Det rådde inte så stor förvirring i mig, om att jag var en person och en annan person var en annan person.

Fotomodeller verkar älska yoga och meditation och medium. Sådant som män hatar och älskar att prata med en om. Jag läste att när A-M låg i respirator i New York var hennes sjukhusrum fullt av healingstenar. En jazzsångerska kom och sjöng en låt. A-M visste att hon skulle dö ung. Jag ryser när jag läser det. Jag behöver inte "tro på sådant" för att förstå att det kan vara så. Om hon visste att hon skulle dö ung - och sedan gjorde det - då var det ju så? Det enda man ogillar mer än healingstenar är folk som har en massa negativa saker att säga om healingstenar. De som inte tror på healingstenar vet inte heller sanningen.

Jag älskar när fotomodeller är så vackra och snygga och gillar "flummiga" saker. De måste såklart inte det. Men jag gillar att de som gör det, gör det. 

"They better roll out the red carpet for you, wherever you are going."