M

Jag skickar kort på oss till en mamma och en mormor i England och blir lugn när de genast förevigas i ramar av sina nya överraskade ägare. På ett av dem står vi år 2009 på Butchers Arm som din mamma drev i flera år. Vi står i pubdelen efter att ha sett ett lokalt band spela och nu har de rivit hela stället och det finns inte mer.

Hur förankrar man sig i livet? Jag svär att det är där i problemet med tävlingsinstinkt bottnar. Jag tittar på alla som bryr sig och tänker: men vad spelar det för roll, egentligen? När man är bra på något vill folk ofta fösa ihop en med andra som är bra på samma sak. Målet med det måste vara att man ska, åtminstone indirekt, tävla i vem som kan bli bäst. Men i det sällskapet dör all inspiration, den som fanns när man bara levde och verkade överallt i ett mer kaosliknande tillstånd- inte ett givet, homogent och förutbestämt. Man är aldrig bra på något, för det finns alltid någon som är bättre. Man är inte dålig på allt heller, för det finns väldigt många som är sämre. Men folk accepterar inte den orubbliga sanningen. De stånkar sig blodigt vidare. Slår sig sönder och samman. Dödar för att få umgås med kloner av sig själva. Och det enda de egentligen lyckas med är det där tröttsamma, tjatiga, ounika... kämpandet. Kämpa för kämpandets skull.