Jag myser

Vi är i Malmö och myser. Det ösregnade hela vägen ner. Det var knappt att man såg bilen framför. Vindkraftverken såg rädda ut de med.

Det är kul att vara här. Lyssnade på Liv Strömquist på vägen ner och älskar att hon sa att det är svårt att förstå att folk inte är ÄNNU argare på henne. Så hade jag med känt. Nu är jag i Zlatans födelsestad. Så tänker jag och vill känna någonslags vördnad eller omsorg. Det är skönt när D betalar med sitt jobbs Diners card på detta "sänghotell" Duxiana och sedan åker vi och äter. Som alltid har inte stället i fråga riktigt bestämt sig för om de är en bar, restaurang eller klubb, vilket märks på den bristfälliga servicen - men efteråt går vi vidare till olika ställen på Möllan och det jag gillar mest är det platta landskapet. Det är som i Amsterdam. Skitsamma att allt känns mer kontinentalt och fritt, för det gör det också, men det skönaste är hur platt det är. Jag vill bo där det inte finns små höjder och kullar och gud vet vad. Det här är geografisk arkitektur som passar mitt pedantiska inre.

Taxi tillbaka till hotellet. En chaufför som inte har bott här länge. Han undrar vad det är för språk vi pratar med varandra. Jag säger "engelska" och han ser skeptisk ut. Han berättar knaggligt om hur hans bil gick sönder i Munchen. Folksam betalade en vecka på ett "lagom" hotell. Men det fanns allt där. "Tjejer, tjejer, tjejer, ALLT!"

I sängen på hotellet i de där lakanen under det där täcket på de där kuddarna med de där fördragna gardinerna med den där mannen. Insuper alltings totala anonymitet. Det är här man slutar vara sig själv och blir ett med den robotsliknande vision av kapitalistisk dov materiell lycka som man saknat och längtat efter i hela sitt liv. Här där allt är rent, identitetslöst och ständigt öppet. Det är det här som allt handlar om, det är här man kan bli den man egentligen är -

ingen alls bland alla andra.