Min pappa och min bror är sådana. Aldrig direkt trevliga, men alltid roliga. Nästan alla gånger jag är med dem, så känner jag mig förbisedd och kanske tillintetgjord, på ett eller annat sätt. Men jag blir alltid underhållen, jag kan aldrig hålla mig för skratt, de är roliga på ett sätt som inte går att neka.
Min bror kom hit och höll låda. Han hjälpte mig med en hemtenta men förvirrade mig mest. Jag har varit postmodern hela mitt liv. Jag älskar postmodernism, jag känner mig hemma i den sociologiska postmodernismen. Sedan tittar vi på Skavlan. Han ställer sina vanliga pinsamma frågor. Vad har ni för höga berg i ert land då, höhö. Vad är det egentligen för konflikt som pågår i Afrika? Man vrider sig. Snygg han har blivit ändå! utbrister jag. "Herregud..." mumlar min bror besvärat.
Pamela Anderson är där som ett amerikanskt alibi, fylld av godhet som är enkel att ta till sig.
Sedan tröttnar min bror på mig och min röst som hela tiden går upp i falsett av ivrighet, och så tar han på sig sina skor och åker hem illa kvickt. Först vinkar han hejdå till D som sitter i sin fåtölj med en kopp grönt te som jag brygger honom varje kväll, lika trött är väl han -och så svisch försvinner min bror ut genom dörren, förbi gården och smäller upp portdörren. Pang pang, hejdå.
No comments:
Post a Comment