.

Jag är i en så rolig grupp på universitetet nu. Vi är fyra tjejer och en kille. Killen är en ung, neurotisk intelligent sak som påminner mig mycket om min bror i sällskap med bara tjejer. Han himlar med ögonen åt oss, och tänker typ: "kärringar". Som glada mammor på fikadejt varvar vi seminarieuppgifter med att kolla på skor på H&M:s hemsida och utbyta middagstips. När vi fyra sitter och glatt bekräftar varandra i ändlösa upprepningar, ägnar oss åt lite flamsigt självhat, tvivlar på de mest triviala analyser, eller ägnar åt oss förnumstigt pep talk, som "Men får man den frågan kan man alltid svara si och så", och "Absolut, jag tror det löser sig, för om den gruppen tänker så här..", så sitter han - när han tror att ingen ser - och flinar som en idiot åt oss, på gränsen till att inte kunna hejda en explosion av asgarv. Mumlande upprepar han tyst för sig själv vad vi precis har sagt, och begraver ibland utmattad huvudet i sina händer. Älskar honom. Det här är en så mycket roligare och mysigare konstellation än med de där andra killarna, som ängsligt tjatar om hur kvinnoförnedrande de tror att precis allting är.