Bed of lies

Livstorka. Klart det är skönt att gå till universitetet och småprata med folk, äta en god lunch, kolla på massa serier, läsa en massa böcker, gå en massa promenader, köpa en massa grejer. Men jag vet inte vad jag ska skriva om det. Jag är ganska olycklig när jag inte skriver. Om jag bara gör saker jag vill göra, som passar mig, för att det är något som handlar om min position i livet, eller om mina intressen - då blir jag uttråkad. Då finns det ingenting att skriva om. Jag är medeklass, så jag pluggar (sent omsider) på universitetet. Jag gillar att läsa, så jag plöjer Lena Anderssons och Donna Tartts nya. Jag saknar England, så jag kollar på Cold Feet och Skins och smsa:r med G. Jag går ut en fredag och står i ett hörn och trycker på någon nyöppnad bar. Här finns ingen kamp att utkämpa. 

Jag har börjat välja rätt och saknar att välja fel.

Att göra vad jag borde vilja, göra det som matchar min personlighet mina intressen, det väntade- det är inte frihet. Det är lathet. Lättja. Det är vad folk väljer för att de inte vill utvecklas. Samhället skräddarsydde ett paket. Och de köpte det. Så nu även jag.
_____________________________________

"I read Dan's book. You've had quite a life."

"Thanks."

"He said you work in a cafe?"

"I am a waitress."

"That's a temporary thing?"

"No."
_____________________________________

"What were you doing in New York?"

"You know..."

"Well no, I don't know. What, were you studying?"

"Stripping."