Försöker ta varje dag som fristående nu, utan något bagage.

Låg vaken inatt och läste min favoritskribent och åt salta S och  andra sådana godisar som knappt finns att köpa längre.
Poesin finns överallt, men mest där man minst anar den.

"ännu en morgon, flygplan lyfter, barn bråkar, en grävskopa finns, himlen ser ut som sperma och bussarna ylar som spöken."

"jag tror jag har en neurotiskt färgad skuldupplevelse. är det kanske bättre att föregå sitt straff genom att frivilligt leva sitt liv på diagonalen och aldrig sträcka på sig? är man inte vänligast då, eller är ett sådant liv bara ett lismande martyrskap som gör en besvärlig. jag vet ingenting. å andra sidan kanske jag inte behöver nagelfara min skuldupplevelse, den kanske är i grunden funktionell. jag kanske skäms över att inte vara en stjärna, över att jag går runt ensam i ruiner om nätterna och luktar för mycket axe africa."