jag måste slå ett slag för det här biblioteket. när allting känns svårt håller jag fast vid de här dagarnas gilla gång. upplever frustration över tidens långsamhet, men hindras inte av att njuta i nuet. att skriva är att vilja att tiden ska gå, så att eftermälet kan kicka in. när jag sent omsider lyckas somna vet jag att jag vaknar upp till en solig morgon. erfarenheten av de senaste dagarna lovar mig det och jag har hunnit vänja mig. det är knäpptyst här inne, solen bara väller in som den ska när den så länge blivit förtyckt av moln. människor sitter lugnt ner och beter sig som snälla statister i mitt liv, fokuserade utan att röra på sig. när jag undanröjt den gnutta bottenlösa ångest jag känner, strömmar en annan känsla till; den av att jag äger mitt liv. att det är skört och hemskt, ovisst och otryggt men att det ägs av mig. jag som ryckigt försöker leva det framåt.