ensam på flygplatsen

På flygbussen får jag själv ställa upp mitt handbagage på väskhyllan. Det känns ovant. Så sitter jag ensam på O'Learys och dricker och öl och läser Mishima. Skålar med mig själv. Helgen är helt oskriven. Jag ska bo hos folk jag aldrig har träffat, den enda jag har att ty mig till är en kille jag umgåtts med i kanske 15 timmar för en månad sedan. Det är sådana här grejer hela livet handlar om - utdelning. Snart lyfter planet. Som ett jävla spjut mot himlen!

Men det kommer vara ett annat Stansted jag landar på. Inte samma som så många gånger förr. Den polska kvinna med rött hår kommer fortfarande jobba på Costa, det kanske sticker till i mig när jag ser henne och jag är ensam och inte har dig med mig. Jag kommer passera Hertz disken, där samma biluthyrare som alltid jobbar. Jag kommer inte gå rakt fram mot parkeringen, utan ta höger mot tågen in till London. Jag tänker att man kan välja att läsa in en massa symbolik i det här, eller ingen alls. Jag väljer det första, eftersom det här är mitt liv, det enda jag har. Det måste vara grandiost, övermäktigt. Skillnaden när man känner sig avslutad med något, är att känslorna inte längre är med en. Man önskar nästan att de vore det, för då hade ens handlingar kommit till sin rätt på ett annat sätt, det hade funnits mer att läsa in. Istället är flygplatsen bara en välbekant flygplats, varken mer eller mindre. Det är som att jag drabbas av det tråkiga i det. Att allt det som betytt något så oerhört nu plötsligt är ett arkiverat minne.