Jag har alltid känt att det bästa sättet, det mest sanna sättet, är att leva sitt liv så att det är helt öppet för förändring. Att jag ska kunna haka på vad som helst, förändra mitt liv fort, ta spontana beslut som varken är rätt eller fel, som bara är. Jag vill inte binda upp mig, jag vill kunna avsluta påbörjade saker och sedan ta ett fristående steg. Men när jag sitter i min lägenhet, när jag för första gången på över sex år bor ensam - så upplever jag en nästintill förgörande tomhet. Det är som att min livsfilosofi står i stark kontrast till andras, som att de kämpat för att hitta hem medan jag har kämpat för att komma bort. Min distans har lett till ensamhet, min öppenhet till tomhet. Alla mina ägodelar är tömda på liv, jag sitter vid mitt köksbord med en hord av kurslitteratur som jag inte läser. Låtsas vara upptagen inför andra, trots att jag bara går runt ensam i väntan på att svepas med.

Jag väntar på att förolyckas i den romans som jag tycker att hela livet borde gå ut på.