Det finns för lite glamour här, det är därför jag vantrivs. Det finns för lite lyx och flärd. Det där som de på högerkanten kallar för "dynamik" när de vill framhäva det positiva med löneskillnader och ojämlikhet- det saknar jag i SJÄLEN. Man längtar inte alltid efter det sunda och försvarbara, ofta längtar man efter det förbjudna och olämpliga. Jag vill ha ett jävla Wall Street. Jag måste inte nödvändigtvis, kanske helst inte, vara en del av det själv. Men jag vill att den ska finnas där, utifall att...
"It has been such a whirlwind here today on Downing Street..."
-
Jag står på övervåningen i en affär i stan och tittar ner på er tre. Systern ser gravid ut, rofylld. Brodern bred och fyller väl ut sin rock. Er mamma står i kassan och betalar något. Hon ser trevlig ut. Gråsprängt hår, praktisk väst. Hon nickar och ler som tack till expediten. Sedan står ni ute på gatan. Det börjar regna. Ni diskuterar vilket håll ni ska gå åt och börjar i sakta trivsam mak vandra rakt fram. Jag ryser till av något. Vill springa efter, vill vara med.
Jag och D på restaurang mitt på dagen. Det är inrett som på Jamie Oliver. Det är inte sådär stressande överfullt som på kvällen. Vi dricker vin och äter middag, kaffe. En cheesecake du givetvis klagar på så att jag skrattar. Minns när din pappa och D var här - vid ett tillfälle skrattar jag så att du oroligt flackar med blicken, sådär som man gör när någon blir för högljudd. Jag lägger min hand mot din kind- ett för mig ovanligt sätt att visa ömhet. Du sluter dina ögon och när du öppnar dem igen är de tårfyllda och du drar djupt efter andan och säger "I miss you so much." Sedan regnar det när vi, på din inrådan, måste lämna puben. Jag känner mig så jävla sliten, avdankad, passe, som om jag räcker nu- jag behöver inte traska rut och vara med längre, "bara för att". Reser mig, reser mig, reser mig igen.
Inser;
Inser;
När man mår dåligt, då skriver man.
När man mår riktigt dåligt, då skriver man inte.
Guld och beige har börjat förfölja mig i olika klädsamma nyanser. The gold finch, min gamla förlovningsring, en t-shirt från Gina i samma färg som lakanet i min säng, ett paket marlboro light, en blaskig latte på jobbet, ett nytt iphoneskal.
-
-
Jag vaknar och klockan är bara sju. Dagen gryr hotfullt, en ändlös mängd timmar. Jag frågar D om vi ska äta lunch vid hans jobb. Bara ett infall. Jag promenerar dit i regn och genom leriga vattenpölar. Jag går genom Centralstationen, vänder halvvägs och går tillbaka, vänder igen, förbi en buss som ska till Köpenhamn. Du sitter och väntar i en lobby i ett stort företagskomplex. Jag är förvånad över att du är i tid. Du kommer ut till mig och när jag ser dig börjar jag gråta. Jag vänder kinden mot din jacka, jag når bara upp till ditt bröst. Vi väljer mat, vi sätter oss ner vid ett ledigt bort i den luftigt Ikea-inredda matsalen. När du rest dig för att hämta servetter eller dricka, sätter sig en man snett emot mig på vårt bord. Jag tittar häpet på honom. Det finns en massa lediga bord, och han säger ingenting. Plötsligt kommer dina jobbarkompisar och ansluter. De brer ut sig på stolen brevid mig och bordslängan bredvid vår. "Heeej! Kul att se dig!" säger C som jag träffat på företagets julfester och jag säger "Men heeej, detsamma!" Jag har på mig en svart hoodie och jag snörvlar. D's irritation är påtaglig när han kommer tillbaka. "Haha are we the third wheel here!" skojar mannen som satt sig snett emot mig, och verkar ge blanka fan i huruvida det faktiskt är fallet. Sedan sitter vi och samtalar tyst över spätta och oxbringa
och
varje gång jag nuddar botten är det något som drar upp mig i sista stund.
No comments:
Post a Comment