Jag sover 2 timmar inklämd under ett armstöd i stål på hårda stolar och sedan går jag igenom säkerhetskontrollen och irrar runt på tax free. Doftar på Joop, fingrar på vinflaskor, köar i en evighet för att köpa juice. I detta fullkomliga rena, bland taniga Victoria Secrets modeller som kastar slängkyssar på svulstiga storbildsskärmar klockan 4.30 på morgonen, tänker jag på boken på J:s nattduksbord. När jag för första gången klev in i hans rum, lite nervös, nyfiken, utforskande. En bok om Al-Qaeda, den fruktade terrororganisationen, välkänd i samband med Usama bin Ladens attack mot World Trade Center i New York 2001. Så anonymt med den, mot beige heltäckningsmatta och vita lakan. Som D, John Grisham och Coolwater i en sparsamt inredd företagslägenhet. Männen till en början, som kloner av varandra. På något sätt avtrubbade, pliktskyldiga, historielösa. D på Frankfurts flygplats härom dagen, skriver lockande eller retsamt eller elakt, att det är tråkigt att inte ha någon att köpa present till. Givenchy, Calvin Klein, Chanel, Molton Brown- jag går förbi allt du kommit hem med.
Ligger hemma i sängen och känner fasa, inte lugn. Vill tillbaka till hostelsängen med dov belysning, flygplatsen med sin nattliga värme. Taxis som stannar i en halvrondell, alla tomma incheckningsdiskar, bländande leenden på stora reklamskyltar. Jag vill rena mitt inre på negativa tankar, de som kommer som en hord flugor så fort jag landar, de som ockuperar mig, de som inte ens är jag.
Sömnen som en tröttsam nödvändighet, ett framtvingat måste. Inte en mjuk övergång i löftet om en bättre morgondag.
No comments:
Post a Comment