Nio timmar på flygplatsen. Kanske blir jag Tom Hanks i "The Terminal", kanske stannar jag i denna anonymitetens kommersiella högborg. På flygbussen vid 20-tiden, bara jag och två andra passagerare. Förbi Málagas slitna höghus, klotter och cervecerior. Ensam-middag på Taco Bell. Drar resväskan efter mig in på Bershka, Blanco, Pimkie, Pull & Bear, Zara.
Vill egentligen inte att J ska komma hit. Inte hit till Sverige. Jag vill att vi ska gå sakta på varm asfalt, på okända gator. Att vi båda ska vara nollställda. Välja barer som inte har en historia för någon av oss. Precis som jag aldrig ville att D skulle lära sig känna igen Håkan Hellström eller lära sig hitta till Linnéplatsen. Eller ens lära sig svenska. ("You never speak Swedish to me, it is almost as if you don't want me to learn it.") Hade vi varit ihop nu - till och med gifta - om vi hade stannat i England? Kanske. Jag vill inte att de jag faller för ska lära sig om Cortegen eller Ingvar Oldsberg. Det var ju därför jag föll för dem från första början.
Allt det här är kanske jättefånigt. Men det är ju sant?
No comments:
Post a Comment