tú estás en mí

Kl 13.30

Vandrar runt. Passerar nattklubbsområdet. Här gick jag och mamma förbi år 2011. Jag försov mig nästan, fick hela bagaget topsat på Birminghams flygplats. Hade kort hår, var smal, jobbade på Starbucks. Två irländska pubar på rad efter varandra. 

Inget med mig är naturligt. Gult syntetiskt hår med mörka rötter, torrt och strävt. Cava som fort värms upp på takterrassen, Burberry weekend, billig solkräm som inte tränger in i huden. Läser ut Yahya Hassan. Läser ut Abdellah Taia. Vill bli brun till den 15:e. Tittar på utgångsdatumen på mjölkpaketen och äggkartongerna i mataffären med stigande puls och iver - är det då du kommer? Är det innan eller efter?

Spurs - Manchester City. Devlin är ett spursfan. Tråkig match.

Tänker inte klart några tankar. Kanske var de inte så viktiga, kanske hade jag inga?

Pratar med J på kvällen, i sängen. Under vita lakan med fördelaktig hostelbelysning. Jag skrattar, har inte gjort det högt på några dagar. Han skrattar också, när han hör att jag skrattar. "I had a long breakfast this morning. Well, I have a long breakfast every morning as it's taking me ages to get someone's attention to pay." säger jag. Han skrattar. Jag berättar om den odrägliga medelklasstysken som jag springer in i fem gånger om dagen här, som har vita dreads och trasiga jeans och gitarr. Han skrattar. Till slut säger jag "It is a BIT boring." och han skrattar, skrattet säger "She is finally admitting it." Sedan berättar jag om alla som samlas runt någon "random tat" och tar kort utan att veta varför eller ens på vad. En person började ta kort, alla hakar på. Han skrattar. Sedan somnar jag med huvudet mot en misstänkt gul fläck på väggen, lugnad för stunden. 

Handdukar som doftar starkt och fränt av sköljmedel och såpa. Lunch. Mineralvatten, hamburgare. Iskallt krispigt vitt vin för €2.80. Ett kort surt "No!" på min fråga om wi-fi. En kvinna på bordet bredvid, hon verkar känna servitrisen. Hon säger: "No no, no husband today! He is working- making money. I am here spending money! Hahaha. Glass of white wine please. Thank you." 

Minns Spanien i augusti nu. Ett utbrott innan söndagsvistelse till Arc de Triomf. Jag har en lysande blå klänning på mig, slängd över min kropp. Jag har gråtit. Trött på baguetter, värme, öl, försäljare, leksaker som låter som fåglar. Men det är en trötthet jag alltid jagar, ständigt återvänder till. Stadens konsumerande puls. Igen ska jag tränga mig fram bland överfulla sidogator, hitta mig själv eftermiddagspackad bland sminkhyllor med techno i bakgrunden. Män i följe. Roade, bara halvt motvilliga. 

Kom hit så ska vi bråka lite. Kom hit så ska vi för alltid vara oense. Kom hit så ska jag visa hur följsam och lättroad jag är. Kom hit så ska jag visa hur lite saker betyder för mig, att det är just därför jag förstorar dem och gör dem livsviktiga. 

Joop. Parfymen. Jag tog den sista skvätten, som du aldrig packade. Jag tog den från badrumshyllan och lade den i en av lådorna vid tv-bordet. Där vi har "knark" och "sexleksaker". Den robusta bruna korken, jag tar av den och är tillbaka till kvällen vi träffades. Åren. 2008, 2009, 2010. När vi formades och blev till. Parfymer är tidsmaskiner. En sista rosa skvätt. Jag kan skriva en hel roman bara utifrån den.