Hur gör man planer när man står oemotsagd? Hur gör man planer när man bara har sitt eget förvirrade huvud att bolla med? Planerna sträcker sig till att vika av på en gata, rent på måfå, för att minuten senare vända om. "Planer" är fel ord- det finns bara infall. När det inte finns någon eller något att förhålla sig till, upptäcker man också hur få ens egna önskningar faktiskt är. Allt det jag krävt, allt det jag tjatat om med D - eller någon annan- framstår plötsligt som fåfänga tidsfördriv, ockupation, tillfälliga begär. Allt det mattas av i ensamheten, det upphör när man töms på sällskap.
No comments:
Post a Comment