Wanna play?

Ligger vaken i natten och jonglerar männen. J hör av sig, skriver "Nice chop. You look hot." och jag stelnar till bara jag ser hans namn på displayen. Han fiskar efter något, vill att jag ska komma till London. Han vill ha sex, säger att han hårdnar när han tänker på mig. Skriver att han bryr sig om mig och jag vet att det är sant. Vi skrattar ihop. Yrvaket funderar han väl på varför jag har slutat höra av mig. Berättar om P- "Bloody hell! Hope he's not a nutter!" Jag skickar en bild, skriver "Happy wanking", säger att jag måste gå.

P ringer. Han är full och ligger i sängen med dimmig blick och röda kinder. Han pratar och pratar och pratar. Tittar på mig och ler, suckar. Han gör mig ofta generad och jag gömmer ansiktet i täcket och han säger åt mig att sluta. Kallar mig vid mitt namn.

Jag inser att han är den neurotiska av oss. Jag ser tydligt att han är självsäker på utsidan och alldeles darrigt nervös på insidan. Jag är tvärtom. Jag vill inte ställas till svars eller analyseras, det gör mig nervös och skamsen. Men inuti, längst in - är jag nästan helt oberörd.

Morgon i starkt solsken. Jag halvspringer till frisören. Hårsalonger är som Zara, anonyma - man flyr staden, man är var man vill i världen. Frisören pratar om after work och hårlängder och nynnar med i Airplanes. Sprayar mitt hår medan jag blundar och drar djupa andetag. Solen dansar in genom fönstret.






Skickar en bild till P. Han svarar exakt det J alltid skrev, exakt det J hade svarat.

J med 12-timmarspassen i Westminster. P är frilans vilket verkar innebära att sola på altanen i Hackney-huset, läsa skönlitteratur och äta glass i någon park de flesta dagarna. Eller skicka en bild på sitt stånd genom kalsongerna. Jag älskar att ha över 1000 kilometer mellan oss och få en omedelbar respons. Han i trädgården med tegelhus i bakgrunden. Jag i mitt kök, men ändå inte i mitt kök.

Alla killar som lär mig vad kärlek är, och vad kärlek inte är. Mina London-älskare.