Främmande famnar

Jag tittar mig i spegeln nu, tänker ofta:

"Jag var snyggare när jag var älskad."

Blir det verkligen sommar såhär? I din garderob en prasslig IKEA-kasse full med reklam och inbjudningar från mäklare till olika visningar i området. Du tog alltid ut den kassen till återvinningen en bakfull söndag. Uppgiften känns mig helt främmande.

Hur jag minns andra med kommersiella märken: Köpte en Coca Cola Life och tänkte direkt på J. Han stod vid vagnhållplatsen, drack en sådan, sa "Try some, you can't really tell the difference."

I natten, i mörkret, jag somnar aldrig innan 03. P är i Grace Jones turnébuss på motorvägen från Manchester till London. Han skickar bilder på skinnsoffor, Becks, våningssängar med pyttesmå gardiner.. Han har svarta jeans, svarta strumpor. Han ligger ner, benen i kors. Jag i mörkret, I can be anywhere. Pratar med honom på telefon kvällen efter. Han frågar om han får ringa, jag skojar, säger: "Give me ten. Need to put make-up on." Sedan säger han: "You DID put make-up on! How pretty!" Han sprudlar och är så glad och vi skrattar en massa. Han är full av goda råd, men avbryter sig ibland och raljerar över sig själv. När han pratar om sin återkommande ångest, har jag en känsla av att han vill att jag ska utforska honom,  se igenom honom. Men jag lyssnar artigt med en stilla blick. Med J kunde livet levas mer rationellt, "just get on with it" - men med P utforskar man det mer, det skaver på ett annat sätt. Jag sätter ett plåster på mobilskärmen, där mitt ansikte syns, för att inte bli distraherad. P skrattar och är snygg även med kameran riktad nedifrån. Han ligger i vit t-shirt på soffan och i bakgrunden hörs ambulanssirener genom London-natten. Vi pratar om flygplatser och hans lägenhet och sommaren. Jag minns inte allt, jag sugs in i ett svart hål. Jag sitter i fåtöljen med en kudde i knät och det är som en trevlig black out. Jag säger det sedan, hur jag längtar efter upplevelser som konsumerar. Vad menar du, undrar han. Som äter en, som är disconnected från det man redan vet om. Man sugs in i ett hål och sedan kommer man tillbaka, och livet fortsätter, en erfarenhet rikare. "Taking every opportunity that arises", pratar han mycket om och räknar in vår resa till Köpenhamn. Jag med. Säger att mina "every opportunity" liksom handlar om sånt här - att träffa någon kille från ett annat land, i ett annat land. Han säger att jobbmöjligheterna bara landar på honom, han har knappt ens kämpat.  Där går jag runt i samma gamla träsk. Sinnesstämningarna i mig består i alla fall aldrig. Jag kan inte bara vara olycklig, det går inte. Det finns för mycket instant happiness att ta del av i livet, som man inte kan värja sig mot.

Kanske är han för considerate, tänker jag. Kanske kommer han ignorera mig för lite. Men jag kan inte vänta nu, på att få ligga i hans främmande famn. Ta på hans okända kropp, frikopplad från allt.

Jag undrar om allting kommer lösa sig för mig. Om jag kommer att må bra. Det tror han, säger han, och tittar på mig med sina mörka ögon.

Det jag älskar mest är förmågan att anpassa sig. För åtta dagar sedan kände jag inte till hans existens. Nu berättar han för mig om när hans mamma försökte ta livet av sig.

Sedan tittar jag på en dokumentär om unga tjejer som ger sig in i porrbranschen, "Hot girls wanted." En av dem berättar om sexundervisningen i skolan. Jag tycker det satte fingret på något, varför man vill ha sex när man verkligen vill ha sex. Att vilja ha sex är att vilja ta med sig något, ett minne. Också en sanning. Man konkretiserar något som det där ändlösa tjatet man också sysslar med, aldrig gör.

"I will never forget how they did it in my class. They're like 'This is what happens when you have sex with someone.' They get a paper and put a glue stick on it and they stick the two papers together. A few minutes later, they peel them apart. They're like: 'These are still two separate papers, correct? But there's pieces of this one stuck on this one, And pieces of this one stuck on that one. And it's always gonna be that way.'"